Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Närsynt om Botniabanan!

Annons

Den tidigare LO-utredaren Jan Edling, nu verksam på Verket för Innovationssystem, Vinnova, höll ett intressant seminarium i Teknikbyn i veckan. Temat var "Agenda för Sverige". Han visade på ett mycket kompetent sätt på att nödvändiga infrastruktur-investeringar, utbildning, forskning, innovationssystem, export och satsning på de små och medelstora företagen, trängs ut av de enorma offentliga utgifterna för a-kassa, sjukpenning, förtidspensioneringar och social-bidrag.

20 procent av den vuxna befolkningen i arbetsför ålder mellan 20 och 64 år är idag beroende av dessa olika sorters försörjningsstöd. Den sammanlagda kostnaden för de förtidspensionerade uppgår idag till 648 miljarder kronor, det vill säga motsvarande 32 stycken nya järnvägar mellan Sundsvall och Haparanda. Den nationella storsatsningen på Innovationsbron AB har medel motsvarande a-kassan i Lek-sand.

Debattartikeln av Stefan Lind (m) i VLT 23 november om 20 miljarder till Botniabanan upp till Umeå och dess eventuella förlängning till Haparanda med rubriken "Huvudlös prioritering av järnvägsinvesteringar" är ett bra bevis på Edlings tes. Likaså kommunalrådet Ulla Perssons uttalande vid Teknikbyns Multisklubb om Botnia-banan på samma linje som Stefan Lind, men i mildare ordalag.

När försörjningsstödet betalats ut till var femte svensk i arbetsför ålder, saknas pengar till nödvändiga infrastruktur-investeringar i alla delar av landet. I stället börjar gnället om fördelningen av pengar inom respektive stuprör. Järnväg mot järnväg, väg mot väg, inkubator mot inkubator, skola mot skola.

Regionen i norr mellan Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Umeå, Skellefteå, Piteå, Luleå och Haparanda, behöver för sin utveckling järnvägen lika mycket som städerna kring Mälaren. Här i Mälardalen har vi fått en ny snabb Svealandsbana på södra sidan och en nästan dito ny Mälarbana på den norra sidan. Bra förutsättningar för godstransporter och förstorning av den regionala arbetsmarknaden kräver snabba tågkommunikationer även i den norra halvan av landet.

Att Stockholmspolitikerna visat sig impotenta att fixa två spår för de regionala snabbtågen åtskilda från de "långsamma" spåren för pendeltågen in till Stockholm, är inte norrlänningarnas fel. Att Västmanlands riksdagsmän satsar på att ta sig in i "regionalt värdelösa riksdagsutskott" som ger lite tillbaka till länet, är heller inte de smartare norrländska riksdagsmännens fel. Felprioriteringar av länets riksdagsledamöter i riksdagen och interna Stockholmsproblem med ny infrastruktur, är ett större problem för länets tåg-åkare än 20 miljarder till infrastrukturutvecklingen i Norrland.

Slutligen bör det kanske påpekas att byggandet av Botnia-banan ger många jobb till Västeråsföretagen Balfour Beatty och ABB. När banan är klar ger det förhoppningsvis också jobb till dem som gör tåg på Bombardier Transportation. Lägg därtill 100 år av billig vattenkraft från 1/9 av befolkningen i norra två tredjedelarna av landet till resterande åtta niondelar i den södra tredjedelen, Vattenfalls alla vinster, statens inkomstskatter, moms och sociala avgifter relaterade till vattenkraften, så är det interimligt att alla stora investeringar skall ske i den södra tredjedelen av landet.

I ett Västeråsperspektivär det troligt att utan billig el från Norrlands älvar hade sannolikt Västerås fortfarande varit en stad än Arbogastorlek. Därför uppmanar jag alla politiker i Mälar-dalen: Sluta gnäll på byggandet av Botniabanan. Se till att hälften av de förtidspensionerade kommer i arbete, så räcker pengarna till motsvarande 16 Botniabanor i alla delar av Sverige. Det skulle vara mumma för järnvägsstaden Västerås.

Evert Jonsson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons