Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Notiser från Kroatien

Annons

Det var en dag på eftersommaren. Adriatiska havet låg glittrande och blankt, små städer klamrade sig fast vid bergssluttningar och vita båtar låg lojt utströdda bland de många öarna. I Opatija satt pampiga gamla hotell som änkenåder, surögt betraktande den bullersamma nutiden nedanför dem.

Ett av de största hette på den österrikisk-ungerska tiden Prinzessin Stefanie, vilket under italienarnas tid ändrades till Regina Elena. Tito lät det byta namn till Moskva men den kärleken dog som bekant och hotellet omdöptes till Central.

När Kroatien blev fritt försvann cent ralismen och nu heter det Hotel Imperial som en nostalgisk erinran om Donaumonarkin under Habsburg. Där var alla minoriteter och drog därmed någorlunda jämnt under kejsare Franz Josef som regerade i 68 år och var rätt korkad men såg landsfaderlig ut på frimärken. Sedan sköts ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo och serbiske kungen Alexander i Marseille, terrorister är ingen ny uppfinning.

Hotellets namnbyten är ett slags sedimentpropp i historien, liksom kroatiska stadsnamn: Opatija hette Abbazia, Dubrovnik Ragusa, Split Spalato, Zagreb Agram. Rijeka hette Fiume och växlade nationalitet då och då. Under ett kort mellanspel 1919 var det rentav självständigt under den egensinnige diktaren Gabriele d´Annunzio.

Städerna kring Adriatiska havet har tillhört allt och alla, venetianare och österrikare, turkar och magyarer, därhän att det kustlösa Ungern på sin tid hade en statschef som var amiral, Horthy hette han. Här har man alltid varit polyglott, som i Bratislava eller på Karelska näset, men nu är det engelska som håller på att, liksom i så många andra länder, bli allas andraspråk.

Första gången jag kom till Dubrovnik var 1952 då få hittade dit. I dag råder trängsel, och uttråkade nasare säljer kitsch till välnärda turister som oförstående bligar på katedraler, som apor på en tempelplats. Sju procent av Kroatiens BNP hänför sig till jordbruk men 68 procent till tjänstesektorn. Dock berättar guiderna aldrig om 1990-talets krig då 275 000 människor dödades och 175 000 sårades, en miljon miste sina hem. Det var ett krig där kroater och serber slaktade varandra på det grymmaste sätt, eniga bara i sitt hat mot muslimer. (Det finns sju miljoner muslimer på Balkan, har funnits där i ett halvt årtusende). Begripligt nog tiger man om massakern i Vukovar och angreppen i Krajina och Bosnien, och vi européer ska nog inte vara så stöddiga när vi hånar irakier för att de mördar varandra.

För jordbruket går det alltså dåligt och dalmatiska fiskargubbar har svårt att tävla med fiskeindustrins internationella giganter. De flesta turister bor i husvagn eller resanderum och är - på goda grunder - inte särskilt intresserade av det kroatiska köket. Arbetslösheten är 20 procent och det myllrar av kaféer där ledighetskommitterade tillbringar sin dag.

EU-flaggan vajar vid offentliga byggnader, i väntan på det medlemskap som sinkats av kroaternas ovilja att samarbeta med krigsförbrytardomstolen i Haag. De få ungdomar jag talar med tycks dock inte entusiastiska: De ser inte globaliseringen som en möjlighet utan som en fara. Kapitalstarka företag kommer att flytta hit, menar de, och kroaterna själva att flytta ut.

Man ser en risk att bli andra klassens medborgare i sitt eget land, så som man redan känner sig gentemot turisterna. Och mot en klangbotten av nationalism betonar man den egna katolicismen gentemot serbernas ortodoxi. Man försöker inte eliminera skillnaderna mellan de kroatiska och serbiska språken utan skärper dem. En gång i världen, på 1000-talet, var Kroatien en suverän stat, då innan andra kom hit och roffade åt sig. Nu tycks där finnas en strävan att behålla den självständighet man äntligen fått.

Vi i väst vill se globaliseringen som en vidgad marknad, fattiga folk ser den som de rikas expansion. Kanske längtar man, som hotellets namnbyte indikerar, tillbaka till jämvikten under den kejsartid då det här fanns alla sorts språk och alla sorts religioner, då Maria Theresia-talern var den tidens euro.

Men det är svårt att värja sig för intrycket att man också längtar tillbaka till diktaturen under Tito då det fanns någon som sade ifrån hur det skulle vara. Och den sturske gamle partisankrigaren var ju ingalunda serb trots att han styrde från Belgrad. Han var kroat.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons