Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny försvarsminister - gamla försvarsproblem!

Försvarsminister Mikael Odenberg (m) säger att inriktningen av försvaret ligger fast. Det är förvånande men förståeligt. Försvaret var en "icke-fråga" i valrörelsen.

Annons

Alliansen hade få idéer och har ärvt ett antal problem. Viktigare än att bibehålla förra regeringens kurs borde då vara att fokusera på problem, som måste lösas i närtid.

Ett sådant, som den förra regeringen ansåg sig ha löst, är hur fredsorganisationen skall se ut. Det blev en dålig lösning, som komplicerar och fördyrar utbildningen. Två strukturella problem återstår: En gammaldags personalförsörjning och en dålig beredskap.

Nu måste regeringen skapa förutsättningar för att ÖB skall kunna lösa problemen. De har ett inbördes sammanhang. Med dagens personalförsörjning riskerar försvaret att inte kunna bemanna förband för internationell tjänst. Den beredskap, som kan upprätthållas i dag klarar inte statsmakternas krav på insatsberedda förband "här och nu".

Följande bör göras för att äntligen komma till rätta med problemen: Alla värnpliktiga genomgår mönstring. De, som årligen behövs för att fortlöpande bemanna insatsorganisationen och som är villiga att tjänstgöra utomlands, anställs på en tid av tre år.

Under denna tid ges de grundläggande utbildning för att därefter tjänstgöra utomlands eller i Sverige. När de har fullgjort sin tjänst, tillvaratas deras kunskaper och erfarenheter under några år i en personalreserv för insatsorganisationen. Lagen om totalförsvarsplikt bibehålls men anpassas och moderniseras.

Dagens beredskapssystem ger otillräcklig beredskap både för att kunna förstärka förband i internationell tjänst och för att i Sverige disponera förband, som kan sättas in mot terroraktioner eller andra hot inom en bred skala, som kan drabba oss redan i dag. Därför måste grundutbildade förband disponeras året runt även i Sverige. Förbanden kan då samövas i större övningar.

De är viktiga för att utbilda högre chefer och vänja förbanden vid den organisationsmiljö, inom vilken de ofta verkar utomlands.

De båda ovan nämnda systemfelen måste rättas till i närtid. Då ökar försvarets förutsättningar att bättre kunna fylla upp statsmakternas krav inom givna ekonomiska ramar.

Så till mera långsiktiga och övergripande frågor. Vårt säkerhetspolitiska läge kan förändras. Detta kan ske snabbare än vi trott. Försvarets inriktning på längre sikt är därför en huvudfråga för den nya regeringen.

Möjliga konsekvenser av den i dagarna debatterade rysk-tyska gasledningsplanen i Östersjön är belysande: Om några år behöver vi kanske de uthålliga övervakningsfartyg, som marinen hade behövt projektera i går och anskaffa i dag.

Vem tar beslut i tid? Jag menar, att också tron på upprustning i tid är en illusion. Vårt insatsförsvar utgör en alltför liten bas.

Om vår självständighet och vårt oberoende äventyras och vi utsätts för hot om väpnat angrepp, måste vi få hjälp utifrån. Sådan hjälp måste "löna sig" för givaren. Därför måste den förberedas. Detta rimmar inte med vår militära alliansfrihet. Men i framtiden kommer inget litet land att kunna klara sig självt.

Den diskussionen, som hos oss förs om vem som kan hjälpa, är otydlig och förvirrar allmänheten. EU nämns ofta men endast Nato kan. Den nya regeringen får inte nöja sig med att lyssna till "folkets röst" när det gäller frågor, som är viktiga för vår framtida säkerhet. Regeringen måste leda och övertyga. Skall vi välja fortsatt militär alliansfrihet eller anslutning till Nato?

Vi gör det lättare för oss om vi diskuterar med våra vänner i Finland. Båda länderna är i dag militärt alliansfria. Men i Finland har man kommit mycket längre med en debatt, som ifrågasätter detta. Där har man också andra militära förutsättningar med en lång landgräns mot Ryssland. Ändå går Finlands strategi ut på att försvara hela landet. Om vårt land anfalls, kan vi med insatsförsvaret i bästa fall försvara våra befolkningscentra och områden, som är viktiga för att ta emot hjälp utifrån.

Kanske är det ändå så, att gapet mellan doktrinen om militär alliansfrihet och resulterande krav på militär förmåga blivit alltför stort i båda länderna. Då är det dags för båda regeringarna att tänka om - fast från olika perspektiv.

Jörn Beckman

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons