Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ödmjukhet inför naturens krafter

Annons

Vad återstår att göra sedan alla ord om det inträffade upprepats så ofta att de tömts på sitt innehåll? Rapporterna från katastrofplatserna återkommer så tätt att man lyssnar allt mindre och börjar uppleva mättnad eller till och med en antydan till leda.

Men frågan är inte aktuell för de direkt drabbade. De som sluppit ifrån områdena med livet i behåll och upplevt eländet har ett fortsatt behov av att för sig själva och andra åter och åter berätta om det svåra. Har jag verkligen varit med om det här? Är inte allt endast en ond dröm? Men synminnena lever kvar, och det dröjer innan man orkar ta till sig allt.

Kanske fattas det också en eller flera där hemma som en daglig påminnelse om vad som hänt. Men verkligheten kommer alltid i kapp oss. Först så småningom går det att inrätta livet efter de nya förhållandena. Det blir vardag på nytt, men en annorlunda vardag.

Med behovet att berätta följer ett motsvarande behov av lyssnande, både till de direkt drabbade och deras anhöriga. Och det gäller att verkligen lyssna och begränsa sina egna inlägg så mycket som möjligt. I en situation som denna hjälper inga kloka eller fromma ord, hur välmenta de än må vara. Det är närvaron av en kärleksfull medmänniska som är det viktiga, och den kan vara talande nog.

Det finns knappast något folk som blivit så "omhändertaget" som vårt. Folkhemstanken är djupt rotad, och vi väntar oss därför stöd och hjälp när behov uppstår. Men att begära att folkhemmets bopålar skall flyttas till Ostasien på något dygn är givetvis orealistiskt. Därmed inte sagt att regeringen skall slippa kritik för sitt icke agerande. Det är den gamla synden "vänta och se" som än en gång visat sig. Varför kunde man till exempel inte på eget initiativ frågat researrangörerna om man kunde hjälpa till med flygtransporterna?

Vi kan gardera oss mot mycket, men inte mot naturkrafterna. Annandagens katastrof i Ostasien är ett övertydligt exempel. Det blev en reva i den materialistiska livsväven, som gör det möjligt för de existentiella frågorna att tränga igenom. På sådana frågor finns inga svar som helt kan tillfredsställa det mänskliga intellektet, och de kanske inte heller leder till någon sorts tro.

Men just att inse frågornas djup och allvar kan ge oss en mer ödmjuk inställning till tillvaron. Och med en sådan är alltid något vunnet.

Olle Hedberg

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons