Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Olle Hedborg: Svåra frågor om dådet i Norge

Annons

Det finns många sätt på vilka man kan göra sig ett namn. Den 22 juli valde Anders Behring Breivik det absolut sämsta. Hur han gick till väga behöver vi ingen påminnelse om.

Då och då hörs någon säga sig tro på det goda inom människan, men med lika stor rätt kan man säga sig tro på det onda. Båda möjligheterna finns inom oss alla, och spännvidden mellan ytterligheterna är enorm, men tack och lov håller de flesta av oss till någonstans i mitten på skalan. Allt beror på vilka röster vi är villiga att lyssna till.

I sin bok ”Auschwitz Den slutliga lösningen” nämner författaren Laurence Rees om en intervju med Toive Blatt, en man som lyckats fly från ett av nazisternas dödsläger. ”Folk har frågat mig”, säger han, ”vad jag lärde mig i lägret, och jag brukar svara att det nog endast var en sak: att ingen människa känner sig själv.”

Erfarenheterna från lägret gjorde Blatt misstänksam mot dem som bemötte honom vänligt, och han frågade sig, hur den eller den människan skulle ha uppträtt i lägret. Han hade svårt att lita på mänsklig godhet sedan han mött avgrundsondskan.

Vi känner alla av ondskan, privat eller via mediernas flitiga rapporteringar. Den har kommit att bli en del av vår vardag, och därför måste det till något alldeles extra för att vi skall skakas om, såsom nu händelserna i Norge.

En intressant fråga är huruvida Anders Breivik verkligen trodde att han med sitt agerande tjänade Norge. Det för mina tankat till en historia om en gammal mor som bevittnade en militärparad där hennes son deltog.

Efteråt sade hon: ”Tänk, det var bara vår Kalle som gick i takt!” Kanske tycker någon historien i sammanhanget är stötande, men den har också en allvarlig poäng; inbillade sig Anders Breivik att han var den ende som gick i takt? Och fanns det också bland åskådare sådana som delar han uppfattning?

Nästa intressanta fråga blir då hur han nått fram till en uppfattning, som slutade i en tragedi. Jag kan tänka mig, att han redan från början hade en orubblig idé om vad som fattades Norge. Då han alltså redan i utgångsläget bestämt sig för vad som var rätt, lyssnade han inte till motstridiga argument, utan tog endast till sig sådant som förstärkte hans egen övertygelse.

Sådan ”hjälp” är lätt att finna på nätet. Allt sammantaget uttryckte han i sitt stora manifest, som också innehåller en noggrann plan för illdådet. Så ackumulerades vreden och hatet tills allt brast den 22 juli 2011.

Hur mycket bruket av anabola steroider och hans psykiska status i övrigt påverkade händelseförloppet, är en uppgift för psykiatrin att lösa.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons