Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

ÖVERKLASS — OCH VI ANDRA

Annons

Varje år åker jag till Åmål, min barndomsstad, av nostalgiska skäl och därför att jag vill bli påmind om att det utanför stor-städerna finns ett landsorts-Sverige. När jag härom veckan gick på Kungsgatan kom ett minne plötsligt tillbaka: Hela klassen var på väg till idrottsplatsen vid Örnäsbadet när en av mina kamrater, en blyg liten kille som hette Gösta, ropade "Pappa". Glädjestrålande pekade han på en man i arbetskläder som kom skjutande en flakvagn.

- Det där är min pappa, ropade han lycksaligt.

Några av oss andra som ansågs vara bättre mans barn såg lite generat på men sade ingenting.

Åmål på 1930-talet var en vänlig stad. Vi ungar kände ingen klasshögfärd. Våra mammor däremot hade sina fördomar - vem är egentligen finast, kyrkoherdens fru eller häradsskrivarens? Min far var veterinär och kände väl varenda ko i norra Dalsland och var själv av gammal bondesläkt, så för honom var klasstillhörighet inget problem. Men på köttbesiktningen hade han som medarbetare en hälsotillsyningsman som hette Ågren. Han sade alltid doktorn till min pappa. Pappa sade Ågren till honom. Efter att de arbetat ihop fem morgnar i veckan i 30 år lade pappa bort titlarna med honom.

Just som jag mindes Gösta hade jag läst Susanna Popovas bok Överklass. Begreppet är ju svårt att definiera: Pengar är bra men inte absolut nödvändiga, adelskap hjälper, man ska bo på Östermalm och inte i Rinkeby, barnen skall ha gått i en privatskola. Man bör ha bildning, känna traditioner och alltid vara vänlig mot människor, särskilt mot dem som är lite mer medelklass. Men visst, sedan finns där rötägg, som Stureplansbratsen som slösar bort pappas pengar.

Jag känner många i denna överklass, ty själv har jag gjort en sorts horisontell klassresa, in och ut. Jag var ju medelklass från början men kom in på UD där det gick bra tills jag tröttnade på de oförtjänta privilegierna, inbilskheten, fjäskandet för överheten och ihåligheten i mycket av vad jag sysslade med. Jag försökte hoppa av men efter tre år hoppade jag tillbaka igen, ty då började jag få familj att tänka på. Som ambassadör färdades jag ju i grädd-filen och när jag efter pensionen kom tillbaka till Sverige frågade många om det inte var svårt att bli som en vanlig människa igen.

Det var det inte alls, ty nu visste jag ju att rönnbären verkligen var sura. Kanske förvånades en del över att jag inte hade mer pengar eller var med i svängen, men slutsatsen blev ändå att "Han är lite udda men han har ju ändå varit ambassadör och har visst skrivit en del så han får väl duga".

När jag nu betraktar mina överklass-"vänner" slås jag av hur våra värderingar skiljer sig. De åker på kryssning medan jag hellre lodar runt på egen hand, de bor på lyxhotell medan jag hellre bott på värdshus i Timbuktu eller i hyddor i Darfur. Jag tror att den som bott decennier i fattiga länder får sympatier för vänster. Jag har mycket gemensamt med islam medan överklassen saknar antenner för annan tro än överklassens lite fadda. Jag tror inte att vi i väst alltid är klokast och mest moraliska - efter Auschwitz och gulag är det svårt att sätta sig på höga hästar.

Framförallt tycker jag synd om överklassens förskräckligt tråkiga liv. Susanna Popova berättar hur de skickar sina barn till fina skolor, semestrar på Rivieran eller i Båstad (i juli när vi andra flyr därifrån), går på formella middagar för att med förutsägbara repliker pladdra om likgiltiga ting. Man skryter försiktigt med fina bekanta, skvallrar om kungahuset, umgås år ut och år in med ungefär samma människor. Man köper upplevelser men lever inte.

Överklassen lever ett inrutat liv, följer fastställda beteendemönster, tycker som man ska tycka. De betraktar diplomater som fint folk som träffar kungar och går på cocktailpartyn och banketter men kan inte fatta att tjusningen med yrket just är att man dagligen och stundligen träffar udda människor, kan gå från en amerikan till en togoles, från en företagschef till en fackföreningsman.

Att vara överklass innebär för mig att ha vettiga värderingar, vara ödmjuk, inte göra sig till, inte skryta. Gamla grevinnan Hermelin på Gripenberg åkte ofta in till torget i Tranås och satt då på kuskbocken med trädgårdsmästaren. Hon var klädd i en gräslig gammal päls och någon sade "Inte kan väl grevinnan gå klädd så där?"

- Varför inte det? frågade hon. Det är väl ingen som bryr sig om en gammal käring.

- Men det kan ju finnas nå'n som känner igen grevinnan?

- Än sen då, då vet de ju att jag är grevinnan Hermelin.

Hon gjorde sig aldrig till av det enkla skälet att det inte behövdes. Hon var överklass - av det gamla slaget.

Bengt Rösiö

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons