Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Överläkare: Den medicinska vetenskapen är inte exakt

Annons

I förra veckan diskuterades begreppet "elektiv ventilation" i flera massmedier. Innebörden av begreppet är att en patient bortom all räddning, med allvarliga hjärnskador,

i första hand intensivvårdas för möjligheten av organdonation och inte för att vården skulle vara till gagn för patienten själv. Således avses att respiratorbehandling påbörjas med det enda syftet att göra en patient till organdonator. Att man inom svensk sjukvård "i brist på klara riktlinjer ger vård i en gråzon som både är olaglig och oetisk" framhålles av bland annat tre läkare vid Universitetssjukhuset i Linköping.

En av dessa , överläkare Kristina Söderlind-Rutberg, beskriver i tidningar och i tv en medicinsk verklighet som många med mig inte känner igen. Att den medicinska professionen alltid med säkerhet kan säga att den ena patienten har, och den andre inte har, hjälp av intensivvård, det är att beskriva verksamheten inom intensivvården som oerhört förenklad.

Själv har jag arbetat som läkare i snart 25 år - de senaste tolv åren som medicinskt ledningsansvarig för intensivvårdsavdelningen på Operationskliniken vid Centrallasarettet i Västerås och tillika donationsansvarig läkare i Västmanland. Om det är något jag lärt mig, både av egen erfarenhet men också från äldre kolleger, är att inte förledas till att fatta snabba beslut om något så viktigt som en människas liv och död.

"En person i koma med en obotlig hjärnskada som kan komma att drabbas av en total hjärninfarkt innan hjärtat slutat slå, är en potentiell donator".

Så är mycket riktigt fallet. Problemet inom den medicinska vetenskapen är att allt inte är svart eller vitt! Sällan kan vi läkare tvärsäkert säga att en patient inte har nytta av intensivvård för egen del. Av den anledningen måste vi i akuta situationer av säkerhetsskäl, för den enskilda patienten, påbörja intensivvård/respiratorbehandling. Vad vi åstadkommer är att parallellt med pågående intensivvård "köpa tid" för att säkrare kunna göra en väl underbyggd bedömning av den enskilde patientens framtidsmöjligheter. Denna är många gånger svår att göra på ett akutrum mitt i natten med oftast ofullständig information om patientens nuvarande och tidigare hälsotillstånd med mera. Vi skapar ett så kallat "medicinskt rådrum", vilket utnyttjas för ett mer definitivt beslut om att fortsätta intensivvården om den bedöms gagna den enskilde patienten, eller tvärtom avbryta intensivvården om den endast innebär en för den enskilde patienten meningslös behandling utan mål.

Under denna tidsfas kan en del patienter komma att utveckla total hjärninfarkt innan definitivt beslut om intensivvården skall fortgå eller avbrytas hunnit fattas. Detta är varken oetiskt eller olagligt. Men då den medicinska vetenskapen inte är så exakt som andra vetenskaper finns en risk att några patienter "överbehandlas" men det kan enligt min uppfattning inte annat än accepteras när det handlar om så svåra beslut som frågan om liv eller död.

Jag ägnar en stor del av min arbetsdag åt att ständigt ställa mig frågan om intensivvården gagnar våra patienter eller om den bör avbrytas då den inte gör någon nytta. De säkraste besluten gällande avbrytande av aktiv vård fattas efter en tids behandling och då alla viktiga fakta rörande patienten hunnit inhämtas. Dessutom är det vår skyldighet att omhänderta chockade anhöriga, som också behöver tid för information och hinna förstå och ta in det inträffade. Om den sjuke under denna tidsperiod utvecklar total hjärninfarkt är det intensivvårdens uppgift enligt svensk lag att kartlägga den avlidnes vilja gällande donation; detta i samtal med anhöriga och genom sökning i donationsregistret efter det att döden konstaterats.

All meningslös behandling ska avbrytas! Det är också för mig som intensivvårdare en självklarhet. Det är också glädjande att konstatera att bland annat Eva Fernvall, ordförande i Donationsrådet, tydliggör att "ansvaret för den medicinska bedömningen om behovet av intensivvård ligger på den enskilde läkaren" (Svenska Dagbladet 2006).

Man kan inte skapa ett stelt regelverk där allt är svart eller vitt. Ett regelverk som skulle kunna innebära att medicinsk vård baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet, sammantaget "läkekonsten", kan komma att detaljregleras utan verklighetsförankring! I en sådan värld riskerar patienter i Sverige att inte få den intensivvård de i själva verket skulle ha glädje av.

Stefan Ström

Medicinskt ledningsansvarig överläkare,

Intensivvårdsavdelningen, operationskliniken

Centrallasarettet i Västerås

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons