Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plottrighetens tidevarv

Annons

Min gamle vän Sam Lidman skrev för länge sedan en bok som hette Guds barnbarn och handlade om hur det kändes att vara son till pingstvännen och författaren Sven Lidman. Efter tillkomsten av da Vinci-koden kan orden tas mer bokstavligt eftersom Kristus enligt den inte bara var Guds son utan också pappa, något som ger en ny och kanske kittlande innebörd åt begrepp som Kristi brud. För min del finner jag boken osmaklig, en av de få punkter där jag och påven är ense.

På en middag i somras hade jag emellertid en bordsdam som uppskattade både den boken och en annan av samme författare, en som handlade om en massa hemska mord i Rom. Hon uppmanade mig att läsa boken och resa till Rom för att bese mordplatserna. Jag har svårt att förstå detta, det verkar inte som om hon fattat vad Rom handlar om. Man kan åka dit som pilgrim, konstnär, arkeolog, turist och så vidare men knappast för att få större behållning av en kioskroman.

Jag tyckte det var en annan sak när jag som student strövade runt i Dublin med Joyces Ulysses som guide och att jag följt Bibeln då jag besökt Damaskus, Via Dolorosa och den plats där guider hävdar att Krubban stått (och som jag misstänker sponsrats av Kodak).

Jag svarade med att berätta en historia som jag en gång nämnt i VLT. Jag hade en farbror, Hilding, som var konstnär. Med palett och staffli strövade han i Spanien och greps av intensiv kärlek till Velàzquez. På gamla dar frågade jag honom om han inte ville resa ut igen vilket han förnekade. Men, tillade han, innan jag dör skulle jag gärna ännu en gång vilja se Velàzquez målning av Innocentius X.

-Den finns i Doriagalleriet i Rom, sa han.

-Då tycker jag Du ska åka dit, sa jag.

Och ett tag senare gjorde han just det. Han flög till Rom, tog en taxi från flygplatsen till Doriamuseet, satt ett par timmar framför tavlan, tog sen en taxi tillbaka till flygplatsen och åkte hem.

Min bordsdam begrep inte detta. Hon tyckte det var en förskräcklig lyx att åka och titta på en enda tavla när det finns så mycket annat i Rom. Jag försökte förklara att Hilding inte alls reste till Rom, han reste till Velàzquez? tavla. Hade den funnits i Ecuador hade han rest dit. Han hade en kärlek till denna målning som de flesta av oss andra väl inte begriper, men det var just den han ville se igen, inte någon annan av de hundratusentals tavlor han sett. Se den i verkligheten, inte som reproduktion.

Jag tycker han gjorde alldeles rätt. Om man älskar sin hustru behöver man väl inte dessutom begagna sig av andra bara därför att de finns? Man raggar väl inte upp fru Hansson eller fröken Hönebjär, bara för att de finns på samma kontor och kanske är beredda att ställa upp (eller kanske snarare ligga ner).

Har vi inte ett snålt begär att pressa in så mycket som möjligt i livet? Det har hänt att jag varit på gruppresor där det blivit en ledig stund i programmet före middagen, varför reseledaren prompt skall släpa iväg en till en papier maché-fabrik, ett leksaksmuseum eller en stormarknad.

Jag är med i en klubb för resenärer där en medlem berättat hur många länder han varit i och undrar om någon varit i fler. Det är som när man som trettonåring sa att Jag har kysst elva flickor, hur många har du kysst?

New York Times-journalisten Thomas Friedman skrev i somras att vi har gått från järnåldern till industriåldern till informationsåldern och nu är vi framme i avbrottsåldern, the Age of Interruption. En före detta Microsoftchef, Linda Stone, har talat om vår tids sjukdom, ?continuous partial attention?. Man går in på internet och knäpper på mobilen samtidigt som man skriver på datorn, kastar ett öga på tv:n, lyssnar på musik och svarar på grabbens frågor. Man gör flera saker samtidigt, ingen av dem ordentligt.

Jag märker detsamma i umgängeslivet där det numera tycks vara omöjligt att avsluta en mening utan att någon faller en i talet. All I want is everything, och sedan plottrar man bort sin tid.

Det var i somras det där hände, och tidigt nästa vackra morgon rann en strof av Alf Henrikson upp i skallen på mig: ?Att vakna en morgon när himlen är blå, och finkarna gnyr som besatta, och öppna sin stugdörr och barfota gå, på vildgräsets daggvåta matta, kan låta den himmelska fröjd slippa lös, och göra den trögaste själ religiös?.

Jag nöjer mig egentligen med rätt lite och tycker nog att det finns ganska enkla sätt att nå till det hinsides. Åtminstone enklare än omvägen över den berömda bästsäljarens fånigheter.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons