Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Politiker och föräldrar styr skolan för mycket

I svallvågorna efter att de senaste resultaten från PISA undersökningen presenterades har många debattartiklar publicerats.

Annons
Politisk oenighet. Skribenten tycker att politikerna ska enas om skolan. Bilden visar en skoldebatt mellan utbildningsminister Jan Björklund (FP) och Ibrahim Baylan (S).

Utvecklingen är alarmerande, inte minst utifrån ett kommunalt näringslivsperspektiv med tanke på den framtida rekryteringsbasen.

I VLT fanns det tre debattartiklar om skolan från olika politiska läger. Det ger ett intryck av att frånhända sig ansvaret för skolans utveckling.

En känd professor i pedagogik Dylan Wiliam säger att gemensamt för länder med bra utbildningsväsen är att skolan i dessa länder inte är en politisk fråga och att Sverige är ett särskilt sorgligt exempel på motsatsen.

Hur har det blivit så? Förklaringarna är många och på olika nivåer.

I debatten har nämnts den svenska likhets- doktrinen och konformismen, individualism som gör individuella projekt mer angelägna än gemensamma projekt och synen på kunskap och dess värde.

Man kan sammanfatta det som att ideologiska överväganden har vägt tyngre än sakkunskap i utformandet av skolan. Ett fenomen som förstärkts med kommunaliseringen, vilket gjort betydligt fler politiker inblandade i styrningen av skolan.

Jag ska här belysa några konsekvenser att detta och vad vi lokalt kan göra för att komma framåt.

Jag har i tidigare artiklar redovisat vilken brist på sakkunskap många politiker har. Samma politiker rekryter sedan de högsta tjänstemännen, också med begränsade sakkunskaper.

På detta sätt urholkas kunskapen, vilket sprider sig nedåt i den hierarkiska organisationen på både kommunal och statlig nivå. Lärarna i botten som i de flesta fall, men inte alltid, har nödvändig sakkunskap.

I alla mellanled förväntas man att ”bidra”, vilket ofta skapar mer oreda än nytta. Exempel på nya idéer finns många; PIM, Comenius, IDA, Komet, profilskolor, förstelärare och klass 1-5 och 6-9 indelningen.

Var och en kanske med goda intentioner, men som sammanlagt tar för mycket fokus från kärnverksamheten.

Vid mina kontakter med lärarbekanta framkommer en bild av frustrerade lärare, styrda av ”blinda som i sin tur är ledda av blinda” och där deras återkoppling effektivt filtreras på vägen till politiker som tror att de har ”sina nya kläder” på sig, men som egentligen är nakna.

Jag vet exempel på där lokalpolitiker i möten med skola och föräldrar kunnat konstatera att de ”inte hade en aning om hur det var”. Till detta ska läggas den ökande mängden synpunkter från okunniga föräldrar. Fältet är vidöppet för synpunkter och idéer.

Allt detta har lett till en fragmentiserad skola med splittrade lärare och förlorad integritet. En naturlig följd av detta är en skola med lärare och elever som har förlorat ansvar för sina prestationer när politiker, byråkrater och föräldrar är inne och styr.

Jag hoppas nu på två saker från samtliga politiker. Det första är att de når en bred uppgörelse på statlig nivå vad gäller skolans organisation och övergripande mål. Baserat på tillgänglig kunskap.

Man verkar nu äntligen beredd att lyssna på forskningen (dock inte förutsättningslöst enligt utbildningsministern).

Det andra är att de inte gör skolan till en stor valfråga med fler missriktade debatter och utspel utan låter ansvaret falla tillbaka dit det hör hemma genom att på lokal nivå lyssna direkt på professionen och inte genom alla mellanled. Detta kan leda till en nyttig återkoppling till den statliga nivån.

Långsiktigt är upprättandet av läraryrkets status det kanske allra viktigaste. Det kan sägas vara liktydigt med ökad respekt för kunskap.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons