Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rättmätig vrede mot brist på ledarskap

Annons

De sista dagarna av 2004 blev mörka. Barn, kvinnor och män dog i den ohyggliga katastrofen vid Indiska oceanen. Orden räcker inte till i den oändliga sorgen.

Också Sverige drabbades. En smärta som späds på av sena insatser. Enskilda personer och frivilligorganisationer är värda beröm men det officiella Sverige dröjde.

När det till slut gäller kan vi inte lita på dem som ska bistå oss. Förvisso kan inget land skydda alla sina medborgare där de råkar vara. Men det är skrämmande att de svenska insatserna för de lidande och i synnerhet för drabbade svenskar dröjde längre än andra länders. Så illa får inte människor i nöd hanteras av makthavarna.

Ledarskapet visade sig till slut vara naket. I vårt genomorganiserade land med alla myndigheter och organ vågar få ta ansvar. Det väcker en rättmätig vrede. Av Estoniakatastrofen och morden på en statsminister och en utrikesminister verkar regeringen intet ha lärt. Det måste redas ut vad som gick fel så att Sverige står bättre rustat nästa gång det otäcka händer. Var det statsministern som felade? Vem ser till att det fungerar framöver? Ledarskap är att, när det behövs, snabbt våga ta rätt beslut. Sverige behöver ledare som agerar och som torkar de sörjandes tårar, inte skyller på andra.

Inte sedan Estonia sjönk har så många svenskar berövats livet på en och samma gång. Många saknas. Barn kommer hem utan föräldrar. Föräldrar utan barn. Makar utan makar. Konsekvenserna av människors smärta i vardagen år framöver går inte att överblicka. Det plågar ett folk vars välfärd redan vittrar sönder.

Om hoppet står till den politiskt styrda och nedrustade psykiatri som misslyckades med att förhindra mordet på Anna Lindh kommer fler att svikas.

Det räcker inte med ord och kommunala krisgrupper, även om hjältemodiga och professionella insatser kommer att göras av enskilda i psykiatrin liksom i vården, skolan och socialtjänsten. Skyddsnätet måste stärkas och en fungerande sjukvård och psykiatri bli verklig. Frivilligorganisationerna be-höver uppgraderas. Det krävs ett starkt och långsiktigt samhällsstöd för den grundläggande gemenskapen - familjen.

Plötsligt var vi efter katastrofen många som ville bidra till de biståndsorganisationer som verkar i området. Det är bra. Varje krona behövs. Men kan tragedin leda till någon varaktig förändring när tv-bilderna bleknat? Kan det enorma engagemanget hållas vid liv? Katastrofer pågår ju dagligen i det tysta. På ett vanligt dagis i Sydafrika har 5 av 30 fyraåringar hiv.

Människor uthärdar lidande runtom i världen orsakat av svält, krig och sjukdomar. Är vi beredda att hjälpa dem? Många av oss har råd att avstå från några tior i månaden för att långsiktigt ge hjälp. Staten måste föregå med gott exempel. Att höra biståndsministern säga att det är fattiga i andra delar av världen som ska betala insatserna i Asien är motbjudande. Solidariteten kräver mer än så.

Den viktigaste insatsen kanske var och en kan göra i vardagen. Att se dem som drabbats men också de medmänniskor som annars obemärkt går förbi. Hur många lider inte i vårt land av sjukdom, sorg eller ensamhet? Vågar vi le mot en okänd och trösta de ledsna?

En tryggare värld fordrar ett medkännande ledarskap och människor som bryr sig. Är vi beredda att när chocken släppt ta åtminstone några steg för ett mjukare samhälle? Torsten Lindström

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons