Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Regeringen sviker slagna kvinnor

Annons

Steg för steg håller Sverige på att utvecklas till ett mer jämställt land. Även om stegen är för små och det tar alldeles för lång tid, ser vi ändå positiva resultat av många års jämställdhetsarbete. Men våldet mot kvinnor utgör dessvärre ett förfärande undantag. Våld mot kvinnor är ett sammansatt och mångfacetterat problem. Det omfattar såväl rättsliga som sociala och hälso- och sjukvårdsaspekter. Våldet medför även samhällsekonomiska konsekvenser.

Framför allt medför det stora lidanden för den enskilda kvinnan, men även för de barn som tvingas bevittna våldet. Mäns våld mot kvinnor är ett komplext mönster av övergrepp som omfattar fysiskt våld, psykiskt våld och känslomässiga övergrepp, isolering, social och ekonomisk kontroll. Ofta involveras barnen direkt eller indirekt.

Varje år polisanmäler ungefär 20 000 kvinnor i Sverige att de misshandlats och drygt 2 000 att de utsatts för våldtäkt eller försök till våldtäkt. Varje år mördas i genomsnitt 16 kvinnor av en man som hon har eller har haft ett förhållande med. Övergreppen mot kvinnor sker nästan alltid inom hemmets väggar och därför kan man också utgå från att mörkertalet är stort. Dessutom ses familjevåld inte sällan som en fråga som man vill komma till rätta med inom den egna familjen och för många känns det som ett stort misslyckande att polisanmäla sin make, pojkvän eller sambo som man en gång älskat - eller kanske fortfarande älskar - och som dessutom är pappa till de gemensamma barnen.

Många som arbetar med misshandlade kvinnor, till exempel advokater och frivilliga på kvinnojourer, vittnar om att det inte är ovanligt att kvinnor som utsatts för våld inom familjen drar sig för att gå till polisen av rädsla för att mannen ska straffas och hamna i fängelse. Kvinnorna tar på sig skulden för att familjen splittras och kan skämmas över att en familjemedlem pekas ut som kriminell. Men vi måste en gång för alla slå fast att misshandel, ofredande, våldtäkt och kvinnofridskränkning är brott som samhället ser allvarligt på och därför är det aldrig kvinnans "fel" att mannen döms, oavsett om brottet begåtts i eller utanför hemmet. Inte så sällan händer det dessutom att kvinnan i en rättegång avstår från att yrka skadestånd av "omtanke" om mannen.

Det är ett stort misslyckande att så många kvinnor faller offer för våld, och det måste tyvärr konstateras att hotade kvinnor inte får det skydd som de borde ha och att offren inte får den upprättelse de självklart har rätt till. Men det är inte bara kvinnan som drabbas. För varje barn som upplever våld i hemmet under sin uppväxt är det en tragedi som skapar själsliga ärr för resten av livet. Aktuell forskning påvisar också att så kallade smärtminnen, det vill säga traumatiska upplevelser i barndomen eller vuxenlivet, kräver professionell bearbetning och om detta inte sker kan "smärtminnena" förorsaka svårbearbetad fysisk och psykisk ohälsa senare i livet.

Vi konstaterar att problematiken med mäns våld mot kvinnor hänger nära samman med det faktum att könsrollerna, den urgamla traditionen om kvinnans underordning, är en av orsakerna till att män slår sina fruar, flickvänner, sambor, mammor och döttrar - inte tvärtom - och att våld i hemmet förekommer i alla samhällsgrupper. Det är en myt att våld mot kvinnor är ett problem avgränsat till vissa invandrargrupper. En av de vanligaste våldsorsakerna är något så svenskt som renat brännvin. Därför är det långsiktiga jämställdhetsarbetet också ett arbete för att motverka våld mot kvinnor.

Regeringarna som suttit de senaste åren har skjutit upp eller missat flera viktiga förslag om att förbättra skyddet för hotade kvinnor, exempelvis när det gäller att använda modern teknik. Det som gjorts kunde i flera fall ha gjorts tidigare. Numera vilar ett stort ansvar på kommunerna att stödja brottsoffer.

Det är häpnadsväckande att Sveriges jämställdhetsminister tycker att staten ska medverka till att fler våldsutsatta kvinnor emigrerar. Det är dags att förövarnas frihet begränsas, inte brottsoffrens. Det finns fotbojor, besöksförbud, fängelser och livvakter som är bättre medel att tillgripa än att deportera brottsoffer utomlands. Om Sverige ska ha trovärdighet att agera mot människohandel och våld mot kvinnor internationellt måste vi sopa rent framför vår egen dörr.

ANNA LILJA-STENHOLM MARIANNE RUNDSTRÖM TATJANA KLIMANOVA- SVENNBERG ANNA-BRITT QVIST DAGNY TELLNER BARBRO DÜRING

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons