Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Regeringens sjuklöneförslag är oacceptabelt

Annons

Regeringen vill att arbetsgivarna ska betala 15 procent av sjukersättningen även efter sjuklöneperioden på två veckor. Även om detta kompenseras genom slopande av tredje sjuklöneveckan och en minimal sänkning av arbetsgivaravgifterna, innebär det att regeringen vältrar över kostnaderna på företagen.

Så länge orsakerna till sjukfrånvaron inte huvudsakligen kan hittas på arbetsplatserna är det orimligt att fortsätta uttänja arbetsgivarnas redan betydande ansvar. Företagen tar sitt ansvar genom säkra och bra arbetsplatser men framkomsten av nya jobb gynnas inte av att företagen tvingas räkna med kostnader som är omöjliga att förutse.

Förslaget innebär en ökad risk i ett läge där proportionerna risk och förtjänst, i ett expansionsskede, redan nu ger ett negativt utfall. Ett företags utveckling sker inte linjärt, utan i ett antal steg där varje steg innebär ökat risktagande och att en serie hinder måste övervinnas. Dessa tillväxtbarriärer har stor betydelse för små och medelstora företags utveckling.

För att fler ska bli företagare och fler befintliga företag ska expandera måste regeringen medverka till minskad risk i företagandet. Med mindre risk kommer företag att expandera i ökande takt, vilket leder till ökad tillväxt, fler jobb och bättre välfärd.

Regeringens förslag till sjuklön skärper arbetsgivarnas ansvar inom områden som ligger utanför deras makt. Ett ansvar som, om det ska få effekt, måste utvidgas till att omfatta anställda medarbetares levnadsförhållanden utanför arbetsplatsen och utanför arbetstiden.

Kommer arbetstagare att acceptera detta och kommer arbetsgivare att vilja och kunna ta så stor del av medarbetares privatliv? Förmodligen inte och om så skulle vara, är inte detta ett intrång på den enskilda individens såväl integritet som ansvar för sitt eget välbefinnande?

Åtta timmar per dag befinner sig anställda på sina arbeten (variationer finns givetvis både uppåt och nedåt) och dygnet består av 24 timmar. Det är endast under dessa åtta timmar som arbetsgivaren har en direkt påverkan på den miljö den anställde vistas i. Arbetsgivaren kan också upprätta regler för ett beteende på arbetsplatsen som inte äventyrar den enskilda individens hälsa. Arbetsgivaren kan däremot inte, varje minut av arbetsdagen, bevaka huruvida individen underkastar sig dessa "skyddande" regler.

Arbetsgivaren kan också erbjuda de anställda aktiviteter för att förebygga ohälsa, som även gynnar individens privatliv, men arbetsgivaren är ändå begränsad till de timmar medarbetarna befinner sig på arbetsplatsen. Men, varje individ har ju också ett eget ansvar för sin hälsa och sitt eget välbefinnande. När övergår detta till arbetsgivarens ansvar och i vilken omfattning och på vilka grunder?

Under de övriga 16 timmarna har arbetsgivaren över huvud taget inget inflytande. Dessutom har arbetsgivaren ingen som helst makt över sjukvårdens funktion, en funktion som är helt avgörande när en medarbetare blir sjuk eller skadad. Hur snabbt kan individen komma till undersökning, hur snabbt kan eventuell behandling, operation ske och hur snabbt kan rehabiliteringsinsatser sättas in?

Allt detta är av avgörande betydelse för att minimera produktionsbortfall och minska arbetsgivarens och samhällets kostnader i form av sjukskrivning, läkemedelsförskrivning med mera. För att inte tala om den enskilda individens ekonomi och lidande. Det är inte sällsynt att väntetiden för behandling är längre än tiden för konvalescens.

Regeringens och stödpartiernas förslag riskerar att leda till minskad tillväxt, då företagandets riskfaktor ökar. När risken ökar vid rekrytering, skärps urvalet i syfte att undvika framtida kostnader.

Ove Jansson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons