Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ryskt fredsfirande med underlig militär pompa

Annons

I Ryssland firas segerdagen i Det stora fosterländska kriget, som andra världskriget heter, med pompa och ståt. Militärparader, i tidsenliga uniformer och symbolik, skall påminna ryssarna om de stora vedermödor och det hjältemod som det sovjetiska folket visade i kampen mot de tyska fascisterna, som är den gängse benämningen på de tyska styrkorna.

Över huvud taget har militären en mycket mer framträdande roll i det ryska samhället än i det svenska och för en svensk är det lite underligt att se att freden firas med så mycket militär pompa och krigsromantik. Trots det vill man inte raljera över firandet, för i Sovjet dog 27 miljoner människor, och i stort sett alla har släktingar som påverkades djupt av kriget. När man ser tillbaka på rysk-sovjetisk historia, så inser man att andra världskriget på sätt och vis är år noll för många människor, så i grunden påverkades samhället av kriget och efterföljande folkomflyttningar.

Även i grannländerna Vitryssland och Ukraina är segerdagen en stor högtid, även om det i Ukraina höjts röster om att de borde fira den åttonde i stället för den nionde "nu när de tillhör Europa". Alexander Lukasjenko, däremot, Vitrysslands president, vill inte för allt i världen att hans land skall tillhöra Europa. Segerdagen är ett av de fem teman som han tycker att vitrysk tv skall köra året om.

Den 10 maj jagade polisen bort en skara ungdomar som i centrala Minsk demonstrerade mot presidentens senaste nyck. Minsks huvudgata Frantsisk Skorina-avenyn, som fått sitt namn efter en vitryss som sägs ha uppfunnit boktryckarkonsten före Gutenberg, och Marsherov-avenyn, skall byta namn till Självständighetsavenyn och Segrarnas aveny. Detta görs med anledning av

firandet av 60-årsdagen av det sovjetiska folkets seger över de tyska fascisterna. Därmed blir namnet Självständighetsavenyn en smula förvirrande. För Vitryssland blev ju självständigt från Ryssland först 1991.

Freden målas bara i ljusa färger (och militärgrönt), och man vet inte hur man skall hantera det faktum att hjältelandet Sovjet faktiskt styrdes av en av århundradets största mördare. Några oppositionella tidningar tar i och för sig upp att man kanske borde inse att den röda armén också begick fruktansvärda övergrepp mot människor i de erövrade länderna (till exempel mot tyska kvinnor i Berlin och Preussen) och att det är fel att koppla samman den sovjetiska symboliken med bara ädelhet och hjältemod.

Och vad hände med de soldater som kom tillbaka från Hitlers läger? De klassades som statens

fiender. För dem blev det aldrig vår och sommar 1945. De fick aldrig uppleva någon fred.

Efter kriget satte Stalins stora folkomfyttningar i gång, och det rev upp sår som blöder och blöder än i dag. Tjetjenerna anklagades efter kriget för att ha samarbetat med tyskarna och deporterades till Centralasien. Först på 1950-talet fick de återvända. Men även i Tjetjenien skall det sovjetiska folkets seger över de tyska fascisterna firas med militärparader.

Men den 9 maj låtsas man som ingenting. Och de där jobbiga oppositionella tidningarna, som försöker påminna om det svarta, de når ju ändå inte så många.

När man får tillräckligt med distans på historien kan man frisera den, så att den blir logisk och fri från paradoxer. Stalin vann kriget, han befriade oss från fascismen, vad mer behöver sägas? Mycket mer behöver sägas. Ryssland har, på samma sätt som Japan, inte konfronterat sin skuld, sin historia.

Amanda Lövkvist

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons