Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

S: Vad menar vi när vi talar om den svenska modellen?

”Det finns ingen anledning för oss att ändra på den svenska modellen”, svarar alltid statsminister Fredrik Reinfeldt när journalisterna ställer frågor om den.

Annons
Den svenska modellen. I dag är det för många svenskar oklart vad som avses med den svenska modellen. Regeringen har trots detta utsett Lisa Emilia Svensson till ambassadör för att missionera om den svenska modellen utomlands.

Sällan eller aldrig kommer någon djupare information eller följdfråga om vad uttrycket ”den svenska modellen” står för, om orden betyder samma sak i dag som de gjorde för flera årtionden sedan. Den frågan borde dagens samhällsjournalister granska lite mer, ja framför allt de fackligt aktiva.

Går man in på Internet och söker en förklaring, så kan man kort sammanfatta betydelsen av ”den svenska modellen” som följande: ”Samarbetet där fackförbund och arbetsgivare tillsammans reglerar viktiga delar av anställningsvillkoren i avtal. Den ger rättvisa konkurrensvillkor mellan företagen och bygger på att många är medlemmar i facket. Vår svenska partsmodell underlättar företagens utveckling och gynnar tillväxten.”

I dag kan man konstatera att allt ¿färre svenskar ansluter sig till en facklig organisation. De yngre är sämst på att organisera sig. Dels därför att de inte förstår varför fackföreningar finns och dels för att de ofta lever för dagen och tycker att framtiden känns som en evighet bort. Många svenskar ser dagligen förändringar av den så kallade svenska modellen, men få vet hur de ska hantera problemen.

Fackens utmaningar är uppenbara – medlemsantal, kollektivavtalstäckning, välfärdsmodell. Det är en förändringsprocess som pågått under en lång följd av år som inte enbart förklaras av regeringsskiftet 2006. Att det nya så kallade ”Arbetarepartiet (M)” så enkelt kunde överta traditionella löntagarbegrepp är ett symptom på flera grundläggande problem i samhället.

Globaliseringen har gjort den svenska modellen oerhört sårbar och ifrågasatt. Hittills har EU accepterat den nordiska modellen, med kollektivavtal och en stark roll för parterna. Dock har en rad fall i EU-domstolen visat på växande spänningar vad gäller den inre marknaden och möjligheten att hävda nationella fackliga villkor gentemot arbetsgivare som verkar över gränserna. Det så kallade Lavall-fallet i Vaxholm är bara ett exempel. När det gäller löner i EU:s 27 länder så har man 15 ganska likartade medlemmar, men i dag har man löner i vissa länder som är en femtedel – eller mindre – av dem i andras.

Många har dessutom mycket svagare fackföreningsrörelser (särskilt för tjänstemän och akademiker) jämfört med de västeuropeiska medlemsländerna. Hur hanterar vi det faktum att de nya medlemsländerna ligger långt efter de övriga både vad gäller löner, arbetsmiljöregler, inflytande, sysselsättningsnivå med mera? Anslutningsgraden har i EU sjunkit mest i Östeuropa – från 32 till 26 procent (siffror från 2007).

Debatten är het inom EU om kontroversiella krav på regler om arbetstider, kemikalieregler, regler för bemanningsföretag, om rätten för facket att vidta sympatiåtgärder över gränserna (den femte friheten) med mera. Hur hanterar vi de allt snabbare förändringarna, nedläggningar, företagsflytt och så vidare utan att föjlden blir en strid mellan facken i olika länder? Kan facken börja träffa avtal om hur man hanterar omstrukturering? Om inte finns risken att företagen helst lägger ner där reglerna är mjukast och förändringarna kostar minst för arbetsgivaren.

Hittills har den fria rörligheten över gränserna främst påverkat industriföretagen. Nu skapar EU genom tjänstedirektivet en gemensam marknad också för privata tjänster, och fortsätter att diskutera avregleringar av olika typer av offentlig monopoliserade marknader (oligopol diskuteras aldrig). Telekom-avregleringen har vi redan sett, nu pågår motsvarande stegvis i EU vad gäller post, järnvägar, el och gas, ja snart också sektorer som hälso- och sjukvård.

Nu står vårt hopp till Stefan Löfvén, att han med mångårig erfarenhet av Sveriges villkor på arbetsmarknaden ska kunna förklara och orka driva viktiga frågor för oss svenskar som vill behålla den svenska modellen. Politiska beslutsfattare, företag och fackförbund behöver alla bidra till att räta upp innehållet i vår modell, vilket bland annat kan innebära bejakande av omstruktureringar och bidrag till ansvarsfulla lönebildningar. Fortsatt passivitet eller att låtsas som att problemen inte går att lösa, innebär att den kritiska punkten snart har passerat.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons