Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Salam Karam: Barack Obama, en amerikansk Gandhi?

Med Barack Obama som USA:s president har ett nytt hopp väckts. Världens sympati för USA idag kan bara jämföras med dagen efter terrordåden den 11 september 2001.

Annons

Detta gäller även i de arabisktalande länderna, där motståndet mot USA:s politik är stort bland befolkningen. I länder som Egypten och Saudarabien har opinionsmättningar som gjordes strax före valet visat mer än 50 procents stöd för Obama.

Arabförbundets ledare Amr Mousa, en uttalad kritiker av USA:s politik, beskrev Obamas seger som "historisk", arabiska medier har framställt USA som "landet där allt är möjligt", och i Irak har det redan dykt upp sånger till Obamas ära: "Bush Bush lyssna väl, vi alla älskar Obama Hussein".

Idag har USA, liksom dagen efter 11 september, en unik möjlighet att vinna folkets hjärtan i den muslimska världen.

Obamas seger bygger delvis på att han avviker från Bushs ideologiska presidentskap och framhåller en realistisk, "förutsägbar" politik. Denna politik kommer sannolikt först och främst prioritera USA:s nationella intressen, men välarbetad och genomförd kan den också gynna världen och befolkningen i Mellanöstern.

Trots motståndet mot USA har USA och befolkningen i den muslimska världen många gemensamma intressen. Bush och Obama är båda övertygade om att demokratiska och fria länder i Mellanöstern med enorma naturresurser i form av olja och gas är mycket tillförlitligare handelspartner för USA än diktatorer och religiösa fanatiker som köper vapen och kan vända dem mot USA.

Men det finns en fundamental skillnad i Bushs och Obamas strategi. Bush såg världen i ett perspektiv av "antingen är du med oss eller mot oss". Han såg de muslimer och araber som inte var vänner till USA som fiender och använde sig av våld för att "lösa" problemet och bli av med dem. Obama ser världen som en helhet. Vi, vänner och fiender, tillhör en och samma värld och de problem som angår människorna i Mellanöstern angår också USA, och det krävs globala lösningar för att åstadkomma riktiga förändringar, enligt Obama.

Detta sagt inser Obama naturligtvis liksom Bush att USA som alla länder har rätt att försvara sig gentemot sina fiender, speciellt när det gäller grupper som vill attackera USA. Men problemet var att USA under Bush ägnade sig mer och mer åt krig och allt mindre åt att vinna folkets hjärtan och sprida demokratiska ideal.

USA under Bush distanserade sig från den vardag människor i Mellanöstern lever i. Medan talibanerna åter vann mark i Afghanistan, och droghandeln och instabiliteten i landet ökade, pratade Bush om demokratins seger i Afghanistan.

Medan det pågick ett inbördeskrig i Irak med fyra miljoner irakier på flykt från sina hem, beskrev Bush Irak som USA:s främsta partner i kampen mot terrorism.

Medan det pågick en humanitär kris i Gaza och bomber föll både mot israeliska och palestinska städer, pratade Bush om att ett fredsavtal mellan palestinier och israeler är nära.

Genom att inte se helheten och försöka förstå verkligheten i Mellanöstern skadade Bush USA:s trovärdighet och chans att uppmuntra fred, stabilitet, demokrati och ekonomisk tillväxt i regionen.

Under Obama kommer vi därför att se mer försiktiga men konkreta handlingar snarare än tom retorik och våld. Vi kommer inte att behöva oroa oss varje natt för om USA kommer att bomba sönder ett nytt land i Mellanöstern.

Obama bör utnyttja den stora sympati han har världen över för att införa ett nytt perspektiv i USA:s utrikespolitik gentemot Mellanöstern. En politik som inte bygger på arrogans och USA:s rätt att göra vad det vill, utan som utgår från den vardag majoriteten av muslimer lever i och besvara deras farhågor.

Det krävdes en republikan för att störta Saddam Hussein, nu krävs det en demokrat för att dra tillbaka amerikanska trupper och ge irakierna den självständighet de förtjänar.

Det krävdes en republikan för att föra upp diskussionen om demokrati och mänskliga rättigheter i Mellanöstern, nu krävs det en demokrat för att visa att en demokratis styrka inte är dess vapen, utan dess idéer och förmåga att lösa konflikter på ett fredligt sätt.

Men att tro att USA är orsaken och lösningen till alla problem i Mellanöstern är att blunda för den komplexa verkligheten. Mellanösterns problem har mer att göra med inre förhållanden, historiska konflikter och maktkamper än med USA. Det hopp människor har för Obama gör honom till en amerikansk Gandhi. Men så länge det inte sker en genuin förändring i demokratisk riktning inifrån länderna i Mellanöstern, kan varken en amerikansk Gandhi eller alla världens ledare tillsammans, skapa demokrati, fred och social rättvisa i Mellanöstern.

Salam Karam

frilansjournalist, Västerås

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons