Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Salam Karam: Ovisshetens tid har börjat i arabvärlden

Annons
Folklig protest. Kan revolutionen i Tunisien bli början till den efterlängtade demokratiseringen i arabvärlden och garantera individens fria och demokratiska rättigheter? undrar Salam Karam.foto: scanpix

Sommaren 2003 reste jag som turist till Tunisien. Så gott som alla tunisier som jag mötte grät när de hörde att jag var från Irak. ”Du är från Saddams land! Att hans regim har fallit känns som en mardröm! Vi älskar Saddam!” I dag, åtta år senare, reser sig det tunisiska folket för att störta sin diktator, Ben Ali, och kräver demokratiska val. Vad sker egentligen i arabvärlden?

Den moderna historien visar oss att revolutioner i arabvärlden inte har resulterat i respekt för individens rättigheter. Tvärt om. Av revolutionsledare har det blivit diktatorer som styrt sina länder med järnhand under decennier. Fängelser har fyllts med opponenter. Krig, arbetslöshet, korruption och socialt och ekonomiskt förfall har följt.

Gemensamt för dessa revolutionsledare har varit att de har trampat ned på individens fria och demokratiska rättigheter i kollektivens namn; i muslimers/islams eller arabers/arabnationalismens namn. Individens rättigheter har offrats för ett så kallad högre syfte, som ”arabernas kamp mot sionister och imperialister”.

Revolutionen i Tunisien skiljer sig på ett markant sätt från de tidigare i arabvärlden. Den har ingen uttalad ledare. Det är en folklig revolution där män och kvinnor genom demonstrationer på mindre än en månad lyckades störta en regim med en enorm säkerhetsapparat. Frågan är vad som händer härnäst. Kan denna revolution bli början till den efterlängtade demokratiseringen i arabvärlden och garantera individens fria och demokratiska rättigheter?

Ett ord som har klingat högre än något annat under den tunisiska revolutionen kan ge oss indikation om framtiden. Det är ordet ”Karaamah” som betyder ”värdighet” på arabiska. I den arabiska kulturen anses en människas Karaamah vara ovärderlig. När en människa förlorar sin värdighet, är han eller hon förlorad. Och kanske kan värdighet i den arabiska traditionen sägas vara av lika stor betydelse som begreppet frihet är i den västerländska.

I ordet Karaamah inryms människans rättigheter och värde. Rätten till ett värdigt liv, utbildning, arbete och politiskt deltagande. Ordet Karaamah används också i en kollektiv bemärkelse i arabvärlden. Man pratar ofta om ”Karaamaht al-Shaa’b”, vilket betyder ”folkets värdighet”. Många revolutioner och krig i arabvärldens moderna historia har haft som mål att återvinna det arabiska och muslimska folkets värdighet. Historien om arabvärldens förlorade kollektiva värdighet hänger samman med det islamiska kalifatets fall och koloniseringen av arabvärlden av västmakterna i början av 1900-talet. Från att en gång i tiden ha varit centrum för makt, rikedom, vetenskap och konst, hamnade arabvärlden under 1900-talet under kolonialismens förödmjukelse.

Skapandet av staten Israel ansågs av många araber som ännu en bekräftelse på den förlorade arabiska/muslimska värdigheten. I Egypten, Irak, Syrien, Libyen, Algeriet och så vidare gjordes revolter och statskupper mot västvärldens dominans och för att återställa det arabiska folkets värdighet.

Men statistiken talar sitt eget språk. Majoriteten av araber har varken fått den individuella Karaamahn eller den kollektiva. I så gott som alla undersökningar som görs av FN, oberoende forskning och människorättsorganisationer, tycks arabvärlden ligga efter i jämförelse med resten av världen. Den oberoende organisationen Freedom House visar i sin rapport för 2011 att arabvärlden är den region som har minst frihet i världen.

FN-organet Unesco släppte i dagarna en rapport som visar att arabvärlden är den region som satsar minst på vetenskaplig forskning. Arbetslösheten, speciellt bland utbildade människor, är skyhög i flertalet arabländer, där ingenjörer och lärare måste jobba extra som taxiförare, eller grosshandlare på nätterna för att kunna försörja sig. Gapet mellan rika och fattiga är enormt i de folkrika, oljefattiga arabländerna. En liten elit styr, ofta med en omfattande säkerhets-apparat och ett nätvärk av korrupta släktingar som suger ut landets pengar.

Om diktaturer tidigare kunde roffa åt sig folkets rikedomar och fängsla, tortera, mörda och kriga, men samtidigt försvara sina aktioner med anti-amerikansk och anti-israelisk retorik, som Saddam Hussein, så tycks den tunisiska revolutionen ge oss en indikation att den tiden kanske är förbi.

Amr Mousa, Arab Leagues ordförande, lät indirekt genom sitt tal i Sharm al-Sheikh arabvärldens ledare förstå, att om vi som arabledare inte kan leverera ett drägligt liv, mat, jobb och grundläggande mänskliga rättigheter så är det kört för oss.

Hela arabvärlden håller andan och följer hoppfullt vad som händer i Tunisien. På det tunisiska folkets axlar vilar nu en mycket tung börda; frihet i arabvärlden.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons