Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samarbete eller kaos

Annons

Inte var det här så mycket att bråka om? EU:s nya konstitution skapar varken en superstat eller tvingar små länder till underkastelse. Men fakta och politik är förstås skilda ting.

Fakta är sedan länge väl kända. Efter utvidgningen - det har alla varit eniga om - behövdes nya regler för beslutsfattande, för större öppenhet och överskådlighet. EU måste fungera effektivt och bli mer demokratiskt.

- Vi blir av med en union som är nästan obegriplig.

Utrikesminister Laila Freivalds fann för ovanlighetens skull de rätta orden. Ja, det nya fördraget har sina brister: illa skrivet och alldeles för omfattande. Men det är ett stort framsteg jämfört med dagens lapptäcke.

Framför allt råder ingen diskussion om att det medborgerliga inflytandet och insynen stärks. Både Europaparlamentet och de nationella parlamenten får mer att säga till om. Ansvarsfördelningen mellan EU:s institutioner blir mycket tydligare.

Maktbalansen mellan länderna inom ministerrådet, där regeringarna representeras, är naturligtvis i slutänden mer än aritmetik. Det är inte konstigt att röstreglerna åter stod i centrum när fler beslut ska fattas med kvalificerad majoritet och vetorätten begränsas. Men med det nuvarande förslaget om röstfördelning stillas de små staternas oro över att underkastas de stora.

En viktig faktor som ännu inte uppmärksammats är möjligheten av fördjupat samarbete. Det innebär att länder som vill kan gå före de andra på något område. Här finns två scenarier: antingen början på en spricka inom unionen mellan dem som önskar en snabbare integration och dem som betonar ett mellanstatligt samarbete eller också en ny ordning som gör EU mer flexibelt.

Det här var inte bara ett historiskt utan också ett framgångsrikt toppmöte. Stats- och regeringscheferna hade kniven på strupen. Ytterligare ett misslyckande att nå en uppgörelse hade sett mycket illa ut, särskilt mot bakgrund av EU-valets omfattande röstskolk och framgångar för missnöjespartier. Nu tog de sig samman och levererade.

Men inte med glädje och tillförsikt. Öppna motsättningar, särskilt mellan Frankrike och Storbritannien, kom i dagen på toppmötet. Oförmågan att enas om en ordförande eller "president" för Europeiska rådet, stats- och regeringschefernas organ, visar att kampen om EU:s inriktning fortsätter.

Kanske är det ändå som det ska vara. Europasamarbetet står aldrig stilla. Olikheterna berikar men medför också att intressemotsättningarna liksom byggs in i systemet. Problem uppstår när utrymme saknas för kompromisser, när skilda uppfattningar leder till blockeringar i stället för pragmatism.

Det senaste året har varit ett lågvattenmärke för Europas politiker. Deras inbördes strider, manipulationer och löftesbrott har vidgat klyftan mellan medborgarna och deras förtroendevalda. Uppslutningen kring en konstitution var därför ett första steg mot en rehabilitering.

För nu börjar det verkligt svåra: att övertyga väljare och parlament. Samtliga 25 medlemsstater måste ratificera fördraget för att det ska träda i kraft. Att till exempel britterna i dag skulle rösta ja i den folkomröstning som Tony Blair utlovat är närmast uteslutet.

Det är tyvärr lättare att hitta fel och brister i konstitutionen än att övertyga om dess förtjänster. Samtidigt är dagens system obrukbart. Politikerna enda möjlighet är att våga stå för sitt beslut och säga sanningen: Ett nej till konstitutionen blir ett ja till EU:s sammanbrott.

Mats Wiklund

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons