Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skolgårdsfester att minnas

Annons

Det är mycket folk på Herrgärdsskolans skolgård i Västerås. Vi, föräldrar och barn, och andra som känner sig kallade och lockade, tävlar i olika grenar (stövelkastning, göra mål med bandyboll, längdhopp, träffa en pinne med keps, kasta våt trasa, sparkstötting runt koner med mera), vi fikar och mumsar på kaffe, saft och bullar. En del av överskottet går till Herrgärdsskolans fadderbarn i Indien.

Det är spännande och fint när barnen uppträder på den lilla scenen. Evina Ghazi mimar inte ens en gång, hon sjunger själv Madonnas hit "Like a Virgin" och vi tycker alla att hon är så duktig. Applåderna är långa och innerliga. Vi har det bra, både barnen och de vuxna. Tillsammans. Det var här John, nu tio år, fick trygghet när han flyttade de 40 milen från Göteborg för drygt ett år sedan. Här fick han kompisar som Gillis, Tim, Sorab och Albin och många fler och en lärare, Lasse Lindblom, som personifierar trygghet, självkänsla och omtanke.

Allt så oerhört viktigt när man rycker upp ett barn från en invand och älskad miljö för att flytta till en helt okänd stad, där man aldrig varit tidigare.

Efter två timmar går vi hem från skolgårdsfesten i den lite kylslagna majkvällen. Nöjda och glada. Sammanhållning och känsla. Ett stycke vardag i Sverige 2004 som betyder så mycket för oss alla som var där. Tradition och närvaro förmedlas vidare över generationsgränserna så att skolgårdsfesten säkerställs under många år framåt. Det är bra och det känns tryggt.

Långt efter det att våra barn gått färdigt på Herrgärdsskolan kommer skolan med säkerhet att finnas kvar. I stentrapporna kommer nya barn att springa upp och ned, stoja och stimma, jaga varandra för att kanske få den där första pussen av någon man frågat chans på. En blyg puss som man kommer att minnas hela livet.

Femmil västerut från Västerås och Herrgärdsskolan ligger samma torsdagskväll en liten sexårig flicka och kämpar i kramper. Hon har varit isolerad på flyktingförläggningen i Skinnskatteberg med sin mamma i drygt ett år. Kardelen Özturük har epilepsi och autism. Hon är flykting från Turkiet och jag skäms som svensk när jag läser texten och ser bilderna i VLT. Vart tog vår solidaritet med de som har det svårt vägen?

Jag som kände oro och ångest över hur min nyinflyttade son skulle känna det den första tiden i Västerås. Ändå har min son en schyst pappa, som har tid att bry sig mycket, sonen hade ett svenskt språk som snabbt fick en västmanländsk dialekt och vi hade som sagt var ett bra kontaktnät av föräldrar och barn som brydde sig om den nye killen från Göteborg i klass 4B på Herrgärdsskolan i Västerås.

Ändå så var det svårt för min lille kille att byta miljö, kompisar och vardag.

Hur är det inte då för de som inte har språket, inte kontakterna, inte det vardagliga livet? Det är tur att det finns politiker som Sune Larsson som väcker frågan och visar på hur sexåriga Kardelen och hennes mamma har det. Och att VLT fick vetskap om det, så vi kunde skriva om Kardelens situation.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons