Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Solveig Ingemarsson (S): Demokrati på dekis

När partiledarna Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M) ska debattera i tv agerar medierna som om det vore Sveriges största landskamp i idrott som ska utkämpas.

Annons

I det sista programmet av Rätt på med K G Bergström haglade frågorna till de två debattörerna, som på några få sekunder skulle svara på frågor, som egentligen inte går att snuttifiera på det sätt som journalisterna idag kräver.

Politik är mer komplicerat än så. Och sedan, strax efter, kommer den ständiga frågan från de största dagstidningarna - vem vann? - eller den ständigt utmatade statistiken om vilket parti/partiledare som för dagen har folkets största förtroende.

När krisen inom Saab och Volvo blev aktuell, gick regeringen snabbt ut och förklarade, att något ekonomiskt stöd till dessa två bilindustrier inte var att tänka på, och så pekar man på varvsindustrin på 1970-talet, som trots statligt stöd, gick i konkurs. Här springer då flera journalister i samma riktning som regeringen och glömmer i hastigheten att berätta hur svensk stålverksindustri i slutet av 1970-talet fick hjälp av staten, som gick in som en aktiv aktör för att rädda den från konkurs.

Med hjälp av en statlig utredning kom 1977 ett förslag om samgående mellan Gränges Oxelösunds Järnverk, Norrbottens Järnverk AB och Domnarvet - idag kallat SSAB (Svenskt Stål AB). Staten blev hälftenägare via gamla Statsföretag. Detta ledde sedan till att svensk stålindustri överlevde, och SSAB har sedan dess varit rena sedelpressen för sina ägare och för det svenska folkhushållet.

Ett annat exempel är statens stöd till LKAB 1983, då gruvbolaget stod på ruinens brant. Borgerliga ekonomer, politiker och ledarskribenter förespråkade en nedläggning av Malmfälten. Men Olof Palme och S-regeringen ville annorlunda och ställde upp för bolaget. Idag är LKAB även den en guldgruva för ägaren staten.

Vore det inte dags för dagens journalister att syna regeringsalliansens kort bättre? Vad menar den med ordet välfärd till exempel? Och rättvisa?

Hur många miljoner eller miljarder i intäkter minskade kommunens och statens ekonomi med efter nyligen genomförda skattesänkningar? Kan regeringsalliansen här enbart skylla på den pågående ekonomiska världskrisen? Hur påverkas svensk ekonomi av skattesänkningarna och utförsäljningar av våra statligt ägda tillgångar? Varför är det också så svårt att förklara skillnaden mellan skattefinansierad privatisering och privatisering där privatpersoner står för hela kostnaden? Samma ord används men med olika verkligheter?

Varför visar inte journalisterna exempel på vad som hänt i moderatledda kommuner i Stockholm, där högerpolitiken slagit igenom fullt ut? Vad händer med människor som måste gå till socialen för att få pengar till sin överlevnad? Den framtida konsumtionen, hur ska den se ut för att rädda både jobben och klimatet? Ja, det finns massor med intressanta frågor för en journalist att granska och publicera.

Svensk demokrati är på dekis. Snuttifieringsjournalisterna har tagit över! Den gamla tidens pålästa och engagerade journalister får man idag söka med ljus och lykta efter. Dessutom ägs medierna idag till största delen av privatfinansierade intressenter med borgerliga förtecken. Aftonbladets ledarsida är idag den enda dagstidning som har en ledarsida skriven av journalister med annan syn på politikens innehåll. Det är trist att det inte finns fler.

För massmediernas trovärdighet och demokratins överlevnad borde dagspressens journalister självkritiskt granska den alltmer ensidiga snuttifieringen av svensk politik.

Solveig Ingemarsson

fritidspolitiker

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons