Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sprututbyte är narkotikapolitiskt nonsens

Annons

Regeringen föreslår nu att så kallad sprututdelning till injektionsmissbrukare skall permanentas och lagregleras efter mer än 15 års försök i bland annat Skåne. Syftet sägs vara att öka möjligheterna att få kontakt med missbrukarna, att motivera dem att söka vård samt att minska missbrukarnas risker att drabbas av HIV eller annan blodsmitta.

Att skapa "motivation" hos missbrukare har länge varit en hörnsten i svensk narkotikapolitik. Men det är tveksamt om ens några procent av kontakterna leder till meningsfull vård. Trots årtionden av "motivationsarbete" från socialtjänstens sida fungerar inte denna strategi. Allt för många missbrukare går kvar allt för länge i sitt missbruk, och allt för många missbrukare återfaller. Ty få saker i dagens vårdutbud kan konkurrera med missbrukarnas längtan efter drogerna.

Den viktigaste motivationshöjande faktorn bland missbrukarna är faktiskt polisens insatser. Efter ett par veckor i häkte, där de blivit noggrant avgiftade, är många missbrukare beredda att gå igenom nästan vilken vård som helst. Den iakttagelsen ligger till grund för så kallad kontraktsvård, där en missbrukare kan få vård istället för straff.

Polisen har också en effektivare "uppsökande" verksamhet än all socialtjänst och beroendevård tillsammans. När polisen i en kommun gör en storinsats finner vi fler narkotikamissbrukare än alla andra lokala instanser känner till. Eftersom polisen har skyldighet att anmäla missbrukare till socialtjänsten för utredning, brukar resultatet snabbt bli att socialtjänsten kräver att vi slår till bromsarna. Socialtjänsten hinner nämligen inte ta hand om alla dem som vi spårar upp.

Om regeringen menar allvar med att samhället skall söka upp alla missbrukare för att få dessa "motiverade" för vård måste man dra nytta av polisens unika möjligheter. Polisen känner i stort sett till alla i riskgruppen för blodsmitta vid injektionsmissbruk. Denna grupp är i nästan samtliga fall kvalificerad för vård enligt lagen om vård av missbrukare (LVM).

Istället låter regeringen med sprututbytesförslaget missbrukarna gå kvar i sin destruktiva drogtillvaro. De lämnas kvar med beteenden som gör att de till slut drabbas av en överdödlighet som är 20 gånger(!) högre för männen och upp till 30 gånger(!) högre för kvinnorna. De vanligaste missbruksrelaterade dödsorsakerna är överdoser, skador, olyckor och brott, alla direkt kopplade till drogeffekterna på kort eller lång sikt. Få missbrukare avlider av infektioner.

Sprututbytesförslaget är narkotikapolitiskt nonsens. Det kommer inte att påverka missbruksutvecklingen. Istället måste regeringen våga ta konfrontationen med missbrukarna om deras fortsatta drogintag. Får samhället stopp på detta hejdas också smittspridningen.

I ett sådant arbete skulle vi från narkotikapolisens sida kunna bidra med tre bevisligen effektiva insatser mot hiv och annan blodsmitta bland injektionsnarkomaner:

1.Lokalisering av alla injektionsmissbrukare.

2.Ökning av missbrukarnas motivation att söka vård för att bli drogfria.

3.Hejdande av missbruksbeteendet (och spridningen av detta till nybörjare) och därmed risken att utsättas för smittrisk.

Det kan inget sprutprojekt visa upp.

Per-Erik Lundberg

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons