Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stat eller kommun som skolans huvudman?

Annons
Staten från starten. Med staten som huvudman för skolan skulle våra barn skulle åter få den chans till utveckling och kunskapsinhämtning som de kommer att behöva i den internationella konkurrensen och som de gjort sig förtjänta av, skriver Ulf Hedman.foto: scanpix

Frågan om kommunen eller staten skall ha ansvaret för skolan har på sistone debatterats en del. Naturligtvis gäller inte frågan om den enes pengar är bättre än den andres. Den som finansierar håller också i rodret och där måste statens ledning vara bättre än kommunernas.

För att motivera det ställningstagandet borde det räcka med att hänvisa till, att det är just från tidpunkten för kommunernas övertagande av ansvaret, som skolans kräftgång inleds. Det är precis från den tiden som resultaten i internationella jämförelser börjar backa och det är från samma tid som skolan som arbetsplats börjar förlora i attraktionsvärde liksom även lärarnas status och löneläge.

Men om man skall vara lite mer konkret, kan man hänvisa till att kommunerna gärna använt skolan som budgetregulator. Där har det verkligen svängt. I dåliga tider lärarlösa lektioner och i lite bättre datorer till alla. Statliga riktade stöd, oavsett om de kallats Wernerssonpengar, Perssonpengar eller något annat har av kommunledningarna, åtminstone i Västerås, gått in i kommunens allmänna budget och använts till att täppa till hål, som inte alls har haft med skolan att göra. Det enda som har varit riktigt konstant är den successiva nedgraderingen av lärarrollen, avseende såväl löner som status i övrigt.

Kommunens andra stora tillkortakommande som huvudman gäller styrningen och kompetensen hos dem som fått rollen att leda. Kommunledningarna har toppstyrt verksamheten med staber och organisatoriska konstruktioner. Detta sannolikt som en konsekvens av att kompetens inom skolområdet saknats. Och när man inte klarat uppgiften har man satt till fler och fler tjänstemän i staber och nämnder, som alla trampat varandra på hälarna och känt sig kallade att med någon byråkratiskt insats göra sig själva synliga i hierarkierna.

Som Mårten Lundgren, Lärarnas riksförbund, skrev för någon tid sedan går endast 50 procent av skolbudgeten till kärnverksamheten, det vill säga utbildning. Motsvarande siffra för övriga OECD är 65 procent. I Västerås tydliggörs detta främst genom dubbelkommandot bestående av Proaros å ena sidan och nämnderna å den andra.

Yrket skolledare har genom dålig löne-utveckling och byråkratisk centralstyrning inte lyckats locka de mest dugliga krafterna. Rekryteringsunderlaget till denna viktiga uppgift har därför blivit allt magrare. Inte bara otydlighet och bristande kompetens för uppgiften har blivit konsekvensen.

Framför allt spenderas stor del av pengarna på fel saker. Inför det senaste valet förekom från Moderaterna och Folkpartiet en ansats i Västerås att reducera åtminstone en del av problemet med dubbelkommando, men nu efter maktskiftet tycks den frågan ha somnat in. Handlar det månne om hierarkaier som är för känsliga för att rubbas?

Nej, åtminstone vår kommun har inte gjort mycket rätt och har väl vid det här laget diskvalificerat sig själv för uppgiften. En övergång till statlig förvaltning skulle inte kunna bli annat än ett fall framåt.

Staten, med en enda myndighet i varje län, skulle som huvudman kunna tillföra den rätta kunskapen, styrningen och kontrollen. Skolan skulle kunna utvecklas likformigt över hela landet och våra barn skulle åter få den chans till utveckling och kunskapsinhämtning som de kommer att behöva i den internationella konkurrensen och som de gjort sig förtjänta av.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons