Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Statsvetare: Demokrativänliga valsystem?

Inför nedräkningen till presidentvalet i USA är det många debattörer och proffstyckare som uttrycker sin frustration över det till synes invecklade valsystemet som drömmarnas land stoltserar med.

Annons

Förvisso kan det amerikanska presidentvalssystemet framstå som komplicerat, även om valgången i första hand är svåröverskådlig med en utdragen process innehållandes bland annat väljarregistrering, nomineringsval och elektorsröster. Med omräkningen från presidentvalet år 2000 i minnet är det därtill lätt att dra slutsatsen att utgången kan bli nära på godtycklig.

Det finns dock fall i Sverige då valresultatet är allt annat än lättbegripligt. Ett av de bästa exemplen på när demokratin fungerar som sämst är det som hände i Uppsala vid valen till kommunfullmäktige 1998 och 2002.

Vid det senare tillfället fick borgerliga partierna tillsammans 48,4 procent av rösterna. De röd-gröna partierna fick 48,2 procent. Utgången torde vara given, men socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet fick 42 mandat medan moderaterna, centern, folkpartiet och kristdemokraterna fick 39 mandat. Således fick socialdemokraterna och vänsterpartiet samt partier med minst antal röster flest mandat och därmed majoritet i kommunfullmäktige.

Hur kan resultatet bli på detta vis? Ska inte det proportionella valsystemet vi har i Sverige ge mandat i proportion till antalet röster?

Anledningen till det skeva resultatet är att det inom att varje kommun måste finnas minst två valkretsar om antalet röstberättigade överstiger 24 000 eller om det finns minst 51 mandat att fördela. Mindre kommuner kan således bestå av endast en valkrets, vilket ger en direkt proportionalitet mot kommunens totala valresultat. Uppsala kommun hade vid dessa valtillfällen fem valkretsar med vardera 16 eller 17 mandat. Givet att så få mandat fördelades (minsta tillåtna är 15 stycken) blev fördelningen avvikande i framför allt en valkrets. De borgerliga partierna fick där 51,7 procent av rösterna medan de röd-gröna fick 44,8 procent. Båda blocken tilldelades dock åtta mandat vardera.

Bakom mandatberäkningen finns en algoritm som fungerar olika beroende på hur många mandat som ska fördelas inom en valkrets. Stora valkretsar gynnar mindre partier men i det här fallet är det tvärt om. Det krävdes mellan 4,5 procent och 8,4 procent för att ett parti skulle få ett mandat i en valkrets. Det var med andra ord en hög procentspärr för att få ett mandat. Inför valet 2006 gjordes valkretsarna om och minskades ner till tre, bland annat beroende på att Knivsta bildade egen kommun 2003. Med den nya valkretsindelningen krävs omkring 2,5 procent av rösterna för att få ett mandat inom en valkrets.

De större kommunerna kan på gott och ont ändra valkretsindelningen genom omröstning i kommunfullmäktige och därmed ge olika partier olika förutsättningar för att få mandat. Det finns i dagsläget ingen nedre gräns för hur många procent som krävs för att få ett mandat i kommunerna, likt landstingens och riksdagens tre respektive fyra procent, och givet ovanstående diskussion kan gränsen vara både högre och lägre. Kanske är det så att partier med ickedemokratiska åsikter kan hållas utanför de beslutande organen om man anpassar valkretsindelningen på ett effektivt sätt?

Det finns demokratiska svårigheter även med det proportionella valsystemet.

Därtill ser troligtvis inte väljarna valkretsindelningen som självklar och lättöverskådlig. Vissa skulle kanske även kalla den för komplicerad. Det är således inte enbart det stora landet i väster som har ett svåröverskådligt valsystem, vilket kan vara tänkvärt nästa gång harangen passerar förbi i etern.

Fredrik Alm

statsvetare

Västerås

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons