Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Statsvetare: Låt traumat 1808–1809 ge oss självinsikt

Annons
Svensk oberedskap. I Finska kriget drabbade sorglig handlingsförlamning drabbade den svenska ledningen, skriver Carl-Johan Ljungberg. (Bilden från Armémuseums i Stockholm utställning Sveriges sista stora krig.) foto: scanpix

Det finska kriget 1808-1809, som vi minns nu i ”Märkesår”, satte törntaggar i svenskarnas sinnen. Den gången fanns inte ord som trauma och ”bortträngande”, men det finns skäl att använda dem här.

I Finska kriget drabbade sorglig handlingsförlamning drabbade den svenska ledningen. Vår beredskap och metodik släpade efter större länders inklusive Ryssland. Meriter spelade hos oss för liten roll; ofta var officerarna kungliga favoriter eller ”bra på fel saker”. Sveaborg kapitulerade, den ryska överlägsenheten blev allt starkare. Svenska officerare som tvivlat att vi kunde försvara oss gav efterhand upp hoppet.

Hur skulle då situationen ha sett ut om Sverige vunnit kriget? Troligen skulle Finland ha fortsatt som den östra landshalvan, kanske 100 år framöver. Men nationalitetstanken skulle ha tagit fart och Norges frigörelse i början på 1900-talet skulle även ha gett fart åt Finlands självständighetsrörelse.

Samtidigt fanns det positiva inslag i denna del av Finlands historia. Landet fick en ny hemmamarknad, fick ha sina egna lagar och byggde upp självkänslan. Finland växte som nation, fick egna mynt, industrialiseringen kom i gång och samhället utvecklades.

En annan fråga är hur det hade gått 1939, om Finland varit en del av Sverige. Vi skulle lätt ha dragits med i kriget och inte kunnat förbli neutrala som nu.

1808 angreps Sverige utan krigsförklaring. Landet var pinsamt illa förberett. Någon verklig strategi fanns inte. Och värre – inget beredskapsmedvetande. Det första steget blev en enda långt reträtt, påbjuden ovanifrån.

Åbohistorikern Bengt Kummels bok om Georg Carl von Döbeln belyses vårt läge den gången. Generallöjtnant von Döbeln var duglig och kosmopolitisk. Han hade prövats i strid med en fransk armé i Indien. Döbeln visade inte bara sin skicklighet vid Jutas utan i alla de uppgifter man pålade honom – däribland i svåra förhandlingar med ryssarna.

Döbeln misstrodde hovfavoriterna. Han var aldrig med i tidens styrande kretsar. Hans läggning var temperamentsfull och kritisk, omdömet glasklart. Han avskydde krigets godtycke, sökte hålla på regler. Han ansåg att officerare och soldater måste vara professionella.

Och han värnade sina soldater.

I dåtidens hemskheter bleknar enskilda oförrätter. Finska kriget föll i skuggan av de stora slag där Napoleon i ovisst syfte lät hundratusentals unga européer dö, lät sina soldater våldta och plundra. Så har det förblivit.

Säkerhetsforskaren Tomas Ries menar att Sverige 1809 drog sig ur internationell politik. Mentalt kapslade vi in krigstraumat, och förmådde därpå illa sköta nya kriser.

Men chansen finns att lära. Den gången slöt vår blivande monark Karl Johan klokt ett avtal med tsaren, som därefter lämnade Sverige i fred. Men också drog sig konfliktlinjerna av andra skäl söderut, bort från Östersjön mot Sydosteuropa och Svarta havet.

I dag har Östersjön bland annat genom Östblockets upplösning åter blivit säkerhetspolitiskt intressant. Moskva har sänkt ribban för våld. Risken för en rysk maktkamp och politiskt sönderfall är inte förbi. Bristande fantasi och snäv historiehorisont hos regering och försvarsminister är därför en mycket farlig sak.

Att vilja försvara sin livsstil är legitimt. Vill man ärligt inse dessa samband, sker Märkesårets tillbakablickar alls inte förgäves.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons