Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stödet till aidsprevention och vård hotas av finanskrisen

Att ta aidsepidemin på allvar är att ompröva beslut och villkor i det internationella samarbetet. Detta blir särskilt viktigt nu när de rika länderna så grundligt skakas av en finanskris och Afrika riskerar att hamna långt ner på dagordningen.

Annons

Peter och Alice fann varandra på det storauniversitetssjukhuset under en informationsträff om aids. Båda var sjuka och skulle lära sig hanteringen av bromsmediciner och hur man ska sköta sig för att öka chansen att överleva. När jag besöker dem i Mbarara i sydvästra Uganda tillsammans med min doktorand Fred, möts vi med stora leenden. Men snart berättar Peter och Alice öppet om sin förtvivlan över sjukdomen och hoppet som väcktes när bromsmedicinerna började verka.

Peter visar köksträdgårdens rika innehåll. "Det är viktigt att vi äter bra kost", säger han. "Bara vi sköter medicineringen kan vi leva länge!"

Fred är en av många forskare som studerar hur verksamheten med bromsmediciner fungerar. Den är idag 130 000 ugandiers livlina till ett fungerande liv och ytterligare bortåt 200 000 personer som lever med hiv beräknas behöva bromsmediciner. Men det saknas en ordentlig granskning av hur långt sjukvården kan väntas klara att ta emot nya patienter. Lyckas behandlingen ökar ju antalet patienter som livet ut behöver kontroller och medicin.

Uganda hör inte till de värst drabbade av aids. I södra Afrika är läget mycket allvarligare. Bromsbehandlingen når ännu bara en liten del av de behövande och alltför många vuxna dör, i sjukvården, i förvaltningen och i andra delar av samhället. Det är förluster som undergräver samhällets kapacitet att svara på epidemin. Att hålla stånd kräver ständigt större insatser i personal, pengar och mediciner. Hur länge kan hårt aidsdrabbade länder klara den utmaningen? Hur länge kan de räkna på stöd från västvärlden?

I dag blir det allt tydligare att vi i väst inte tagit till oss allvaret i utmaningen. Det är i väst de forskningsprioriteringar sätts som både speglar och styr våra föreställningar om vad som bör göras. Forskningen inriktas främst på prevention och vård. Ett tredje område, lika viktigt men allvarligt eftersatt, gäller konsekvenserna av epidemin på mänskliga resurser och samhällsfunktioner.

Varningar saknas inte. Ledande experter, som Alan Whiteside och Nana Poku, understryker att i länder som Sydafrika och Namibia är aidsepidemin på väg att orsaka sociala, politiska och ekonomiska förändringar av ett slag som ingen tidigare bevittnat. Statsförvaltningarna urholkas på ett sätt som gör att man börjat tala om "ihåliga stater".

Att ta epidemin på allvar är att ompröva beslut och verksamheter i allt internationellt samarbete. Men så fungerar det ännu inte. IMF, Internationella valutafonden, kräver till exempel ett utgiftstak i Ugandas finanser, vilket har lett till att nyutbildad sjukvårdspersonal inte kan räkna med anställning i den statliga sjukvården, trots det skriande behovet. De lockas i stället att för hyggliga löner sköta Europas allt fler gamlingar. Denna milt sagt paradoxala situation gäller allmänt i de drabbade länderna. Europeiska regeringar har diskuterat frågan men inte enats om någon lösning.

Whiteside och Poku kallar aidsepidemin en "darwinsk" händelse - världen som vi känner den kommer att förändras. Men våra politiker och ekonomer väljer att inte se epidemins följder och de krav den ställer.

Stödet till aidsprevention och livsuppehållande vård kan hotas av den internationella finanskrisen. Kortsiktiga beslut kan äventyra den bräckliga konstruktion som håller tusentals aidssjuka vid liv.

Därför är det viktigt att ta reda hur den offentliga sektorn i aidsdrabbade länder försvagas för att därefter finna vägar att förstärka dess kapacitet. Då blir det nödvändigt att ompröva internationella beslut och villkor, som exempelvis i IMF, även om det blir till nackdel för väst. Och inte minst behövs det tydliga långsiktiga åtaganden från Sverige och andra rika länder så att det kostsamma aidsarbetet garanterat kan fortsätta.

Hur långt är den svenska regeringen beredd att driva dessa frågor i EU, FN, Internationella valutafonden och Världsbanken?

Bertil Egerö

docent med inriktning på hiv/aids, Lunds Universitet

Lena Kalmelid

ordförande, Afrikagrupperna

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons