Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenska modellen är inte alls smidig

Annons

En salladsbar i Göteborg har blivit satt i blockad av hotell- och restaurangfacket. De unga barägarna har inte velat teckna kollektivavtal för sina två anställda, av vilka den ena jobbar deltid, den andra är inhoppare och ingen är fackligt ansluten.

Som följd av konflikten står blockadvakter från restaurangfacket och delar ut flygblad som hänvisar matgästerna till andra näringsställen. Enbart detta är ett ingrepp i näringsfriheten. Men dessutom har transportfacket vidtagit sympatiåtgärder och sett till att sophämtningen upphört vid den saluhall där salladsbaren finns.

När avfallet i saluhallens soprum efter en tids tillväxt och förruttnelse blivit en hälsofara har miljöförvaltningen genom myndighetsbeslut brutit sympatiåtgärden och tvingat fram sophämtning. Därefter har konflikten återgått till sitt tidigare dödläge, och om detta inte bryts måste nya tvångshämtningar av sopor upprepas med jämna mellanrum.

Fackliga blockader av det här slaget är inte ovanliga. Parallellt med den pågående blockaden i Göteborg förekommer en liknande historia i Småland. Där har ett trävaruföretag med anknytning till en religiös sekt satts i blockad. Där har också oskyldiga entreprenad- och transportföretag blivit hårt drabbade av blockadens följder.

Vidare kan vi erinra oss den mycket uppmärksammade blockaden mot ett byggföretag med baltisk arbetskraft i Vaxholm. Den blockaden, som ackompanjerades av rent främlingsfientliga slagord, har EG-domstolen just i dessa dagar haft förhandling om.

I debatten om blockaderna sägs både det ena och det andra. Fackens kritiker liknar stridsåtgärderna vid maffiametoder medan dess försvarare menar att den svenska modellen med kollektivavtal är smidigare än att, likt flertalet andra länder i Europa, ha en mer lagreglerad arbetsmarknad.

Men frågan är om de som berömmer den nuvarande ordningen för att vara så smidig har fog för vad de säger?

För några år sedan, när fackens blockadrätt var mindre lagbunden än idag, och följaktligen ännu "smidigare", kunde vi läsa om riktigt flagranta exempel på hur fackliga blockader utmanade förnuftet. Två målare i Enköping drev tillsammans ett aktiebolag utan några andra anställda än sig själva. Av rätt naturliga skäl kände de inget större behov av att teckna ett kollektivavtal både som arbetsgivare och arbetstagare - med följd att de sattes i blockad av facket.

Ännu värre var det för den målare i Västergötland, som i stället för att fortsätta gå på a-kassa startade sitt enmansföretag, Tjolles Måleri. Han blockerades när han inte ville teckna kollektivavtal med sig själv.

De här stolligheterna, där fackliga krav på så kallade mätnings- eller kontrollavgifter ofta var en konfliktutlösande faktor, undanröjdes för några år sedan från blockadrätten gentemot enmansföretag och företag med enbart familjemedlemmar. Men - märk väl - detta lät sig inte åstadkommas förhandlingsvägen. Den var inte nog "smidig". I stället fick lagstiftarna ta hand om problemet.

Kanske är det dags att lagstiftarna tar sig en ny funderare? Är det till exempel rimligt att fackliga organisationer ska få utlösa blockader där de inte har några medlemmar? Och vad för rimlighet ligger det i att, som i Göteborgsfallet, ett icke alls berört fackförbund går in i en konflikt med ett litet småföretag och sätter hygien och hälsa på spel för saluhallens övriga anställda och kunder?

Olle Wärmlöf

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons