Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Syndabockar i en kravlös byråkrati

Annons

Syndabockar i en kravlös byråkrati

Natten då Palme mördades var jag i Montreal. Tidsskillnaden var sex timmar så det var ännu tidigt på kvällen när en svensk-kanadensiska ringde och berättade nyheten som kommit på kanadensisk - men inte svensk - tv. Jag ringde ambassadören i Ottawa som ingenting hört, sedan folk i kolonin.

Nästa morgon, en söndag, åkte jag ner på konsulatet för att ordna med kondoleansbok etcetera, och tittade in i faxskrubben. Där satt ett fax med texten "Omedelbart. Statsminister Palme mördad." Detta meddelande som var så "omedelbart" hade alltså skickats utan tanke på hur det skulle nå en levande människa och inte bara en maskin i en helgstängd kontorsfastighet.

När jag 1974 reste ut till Saudiarabien sa finansministern att han ville ha besked så snart oljepriset ändrades - vi tror inte på några uppgifter förrän vi hör från ambassaden, sa han. Jag undrade om han trodde att kung Faisal ringde upp ambassadörer och berättade vad han tänkte göra. Uppgifter om oljeprishöjningar fick ju ambassaden från samma källa som alla andra, Reuters man i Bahrain.

Nu är vi där igen, med ett fax som fastnat i byråkratin och en statsminister som inte lyssnar på nyheterna, och följaktligen krävs en syndabock samtidigt som ingen får säga att en tjänsteman kan göra fel. Men det gör de ju - tro mig, jag vet. Hela mitt yrkesverksamma liv har jag varit tjänsteman och ständigt arbetat ihop med sådana och visst tabbar vi oss ibland. Under mina 41 år på UD var mitt största problem att hantera det fåtal medarbetare som man tvingat på mig men som inte hade omdöme, kompetens eller energi att klara sina uppgifter. Förutom de skickliga, stundom lysande, medarbetare jag haft fanns tyvärr flera olämpliga. Men när jag anmälde detta för personalavdelningen svarades att det var min skyldighet att utbilda, handleda och motivera dem. I andra utrikesförvaltningar var det yngre medarbetare som hjälpte chefen lösa svåra arbetsuppgifter medan det i den svenska var chefen som skulle hjälpa de yngre att lösa lätta.

UD är både ett departement och ett verk, lett av kunniga och intelligenta personer som dock brukar föredra världsstädernas kristallkronor framför Afrika och Asien och som aldrig handlagt ett konsulärt ärende. Dessa har alltid setts som sekundära, "ja, du förstår, sådant där behöver jag aldrig syssla med, det har jag en flicka som sköter". Ambassadör i Ottawa var en före detta högt uppsatt politiker som under tre och ett halvt år aldrig satte sin fot på generalkonsulatet i Montreal.

Kanske vore det bättre att bryta ut verksfunktionen - en försvarsminister förväntas ju inte kunna köra stridsvagn. Istället har UD vidgats genom införlivandet av handels- och biståndsdepartementet så att där finns tre ministrar och fyra statssekreterare varjämte hela klabbet grötats ihop med regeringskansliet som ständigt har förslag om favoriter man önskar befordra och klantskallar man vill bli av med.

UD har aldrig haft problem med att rekrytera goda krafter, problemet har varit att bli av med de svaga numren. Den som i vår svenska, kravlösa byråkrati har klumpat sig får en reprimand, omplaceras, beviljas sjukledighet eller sätts att göra en utredning. Däremot utkrävs inget ansvar för den som gjort sig skyldig till vad som förr i världen faktiskt var ett åtalbart brott, "oförstånd i tjänsten".

Ministrar har ett ansvar men inte av den japanska typ då chefen för ett flygbolag förväntas begå harakiri därför att passagerare blivit matförgiftade. Ansvaret ligger i att de utser underlydande vilkas kompetens och omdöme de litar på, som de kollar upp och stöttar, män och kvinnor som i sin tur har ansvaret för att deras underlydande inte kan befaras svika eller svikta.

Diplomatiska tjänstemän förväntas arbeta i krigsdrabbade och oroliga länder, vakta över sina barn, klara sig från sjukdomar och stress, alltid flina upp sig och alltid ha tid, utan kuratorer eller krisgrupper att gå till när äktenskapet knakar eller ungarna får problem i skolan. Ledningens ansvar är att ta till vara den enorma resurs som dessa medarbetare, människorna, utgör, och se till att rätt man/kvinna sätts på rätt plats.

Jag lämnade UD innan Anna Lindh kom in i dess bild. Dock tror jag hon begrep det där med att inspirera människor att göra sitt bästa. Men hon var väl unik.

Bengt Rösiö

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons