Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tänk om det mänskliga fick komma först!

Annons

Bobby finns inte i Västerås. Men personer med hans funktionshinder finns här. Det är detta som inte Helene Öhrling och NF (Nämnden för funktionshindrade) förstår. Därför får jag fel svar på mitt inlägg den 5 maj. Det är inte maten jag i första hand värnar om denna gång. Det är gemenskapen, som brister på olika plan. Hade Bobby haft en god man, hade aldrig tragedin behövt inträffa!

Min hustru och jag är gode män för en svårt autistisk son, 45 år. Liksom de flesta personer med svår autism saknar de sjukdomsinsikt, det vill säga de klagar aldrig över smärtor eller elak behandling. Vi har lärt oss att tolka och förstå hans kroppsspråk och svårtolkade signaler. Det har varit slitsamt men ytterst lärorikt. Vi är djupt tacksamma över detta. Det har berikat vårt liv på många områden.

Men att tillvarata hans rätt till ett värdigt liv är en formidabel kamp med kommunen, trots LSS (Lagen om särskild service för funktionshindrade). Just nu vägrar Proaros och NF personalen att dela måltidsgemenskapen med våra barn. Bland annat är personaltillgången otillräcklig för detta. I gruppbostaden finns sex autistiska personer. De har en duktig och kunnig personal som gör ett bra jobb för låga kvinnolöner.

"Personalen ska inte ersätta familjen" säger man. Det är rätt - men de ska ersätta familjens gemenskap! Våra barn saknar allt det som vanliga människor uppskattar och är naturligt som att kunna gå på bio, teater, kafé, konsert och så vidare. Nu tar man bort den viktigaste av gemenskapshandlingar de har kvar. Personalen ska sitta som åskådare vid matbordet! Är det ett värdigt liv, att sitta för sig själv, utan att kunna läsa eller tillgodogöra sig ett tv-program och utan tillgång till en kontaktperson - livet ut? De ska lära sig att sitta ensamma också - utan att kunna bestämma själva! Åldringar skildras ofta som ensamma och övergivna - men de har åtminstone levat ett långt liv före!

Tjänstemän och politiker i kommunens styrande partier, fastställer budget och ser till att besluten noga följs. De ser också noga till egna löner, förmåner och partsintressen. Men tänk om det mänskliga fick komma först! Att se till att åldringar och funktionshindrade fick sina elementära behov tillgodosedda, såsom adekvat vård och omsorg, god och hälsosam mat och värmande gemenskap (med tillräcklig personal). De styrandes förmåner skulle tas upp sist!

Detta borde kunna vara en huvudregel i statens, regeringens och kommunernas budgetarbete. Vilket underbart samhälle vi skulle få! Och med många ansvarskännande gode män, skulle vi slippa att uppröras av fall som Bobbys.

Om vilja till omprövning i ärendet finns, är vi beredda till samtal.

Torsten Hober

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons