Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Thore Gårmark: Någon måste alltid betala notan

Vi läser ofta om vandaliseringar. Målade ytor klottras och skolfönster krossas. Skadegörelsen minskar vårt välstånd, då pengar till reparationer kunnat användas till nyttigheter istället för att brännas.

Annons

Ibland får enskilda ta kostnaderna, men ofta delas dessa av alla via skattsedlarna. Vid inbrott kan skadegörelserna bli mångdubbelt högre än bytet. Dessutom ökar försäkringspremierna för alla på grund av meningslös skadegörelse.

Solidariteten för risk om någon drabbas av olycka blir dyrare. Enskildas snatterier i butiker eller smitare från bensinstationer höjer priserna för alla.

Trygghet på gator och torg är viktig. Den gamla damen som tjänat, beskattat och sparat sina pengar i handväskan har rätt att få behålla dem till sina egna utgifter och inte drabbas av hänsynslösa väskryckare som ger materiella och psykiska skador.

Minskad respekt för andras liv och egendom har blivit en tumör i samhällskroppen och minskar vår trygghet. Utöver

lagar har sedan länge även funnits normer som sökt befästa respekten för andra och respekt för varandra. Religionsundervisning och frivilliga levnadsregler som exempelvis scoutlagen och rent spel i idrotten gav viktig tumregler för mänsklig samlevnad och demokratiska rättesnören.

Barn och ungdomar möts i dag mindre av kunskap om demokratins och samlevnads regler än av ökat våld och respektlöshet genom spel och filmer som mer eller mindre glorifierar knytnäven som konfliktlösare.

Respekt har ibland misstolkats som kryperi och undergivenhet inför auktoritet, men innebär snarare att respektera andras liv, egendom och värderingar. Detta bör från barnaåren befästas i ord och handling, så att man inte betraktar en olåst cykel som en gåva från någon som ej behöver den.

I det gamla bondesamhället var man i byn beroende av varandra och hjälptes efter förmåga åt att lösa de olika problemen. I Runebergs ”Fänrik Ståls sägner” finns en dikt om bonden Paavo som år efter år drabbades av missväxt och tvingades att blanda bark i brödet. Med utdikning och hårt arbete gav äntligen mödan utdelning och hustrun gladdes år att slippa barken, men maken ansåg att man solidariskt borde fortsätta, därför att grannens åker detta år var frusen.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons