Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tidigare polismästare: Polisen måste vara känd på orten

De små samhällena ute på landsbygden är sedan många år övergivna av polisen. Det som hände i Rödeby kunde lika gärna ha hänt på vilken annan liten ort som helst.

Annons

Då begreppet närpolis kom till för 15 år sedan var det tänkt som en arbetsmetod, som skulle föra polisen i närmare kontakt med medborgarna. Istället blev det en organisatorisk enhet, som nyttjades som alibi när allt fler poliser drogs in till centralorten.

Så kom nästa stora innovation i försöken att skapa kontakt med allmänheten. Man fick ett enda telefonnummer att ringa. Men får man då tala med någon polis - icke! Är det brådskande uppmanas man att ringa 112 och i annat fall hamnar man hos polisens eget callcenter i Norberg eller Kiruna.

Vad händer då när en 80-årig änka haft inbrott och ringer för att göra anmälan? När alla uppgifter blivit noterade uppmanas hon att låta allt vara som det är, ifall utredningspersonalen vill titta på brottsplatsen. Änkan ber då att få bli kopplad till en utredare för att höra om man lämna besked om det blir något besök. Hon kan anmodas vänta och efter en stund återkommer anmälningsupptagaren och berättar att hon talat med kommissarien och han har sagt att man åker bara ut om det finns DNA på platsen.

Ja men hallå, är det inte polisens sak att undersöka om det finns spår på platsen. Förr talade man om att polisen lade pussel. Idag verkar det som man tappat bort de flesta bitarna. Traditionell spårsäkring tycks inte längre ha en plats i de polisiära rutinerna. Tron att det bara är DNA som räknas verkar utbredd.

När anmälningskopian kommer visar det sig att ärendet redan är avskrivet. Det skedde samtidigt som anmälan gjordes, exakt på minuten. Enligt beslutsformuleringen då det är uppenbart att brottet inte kan utredas. Detta är uppenbart för beslutsfattaren i samma ögonblick som anmälan görs!

Handläggande enhet i detta fall är registerenheten. Detta är bara en omskrivning av det faktum att man inte lägger ner något arbete på ärendet. I vart fall äldre polismän är bekanta med uttrycket att man skall passa sig så att man inte hamnar i cykelkällaren. I cykelkällaren fördes kort på stulna och upphittade cyklar och att hålla på med detta vecka efter vecka var givetvis rätt själsdödande.

Registerenheten är den moderna varianten på cykelkällaren. Är det rimligt att begränsade polisiära resurser skall användas för att försäkringsbolagen skall få en kopia på anmälan?

I lördags kunde vi i VLT läsa om den sorglustiga historien när en reporter, som tagit sitt vuxenansvar, inte fick göra en anmälan om skadegörelse. Eftersom hon inte var målsägande var man rädd att få dubbelanmälningar och få fel i statistiken!

Det är beklämmande när pinnjakten blir viktigare än verksamheten. Skadegörelse är ett allmänt åtalsbrott som givetvis ska utredas oberoende av vem som anmäler det.

De administrativa och utredande enheterna inom polisen har, i förhållande till ordningsenheterna, sedan lång tid tillbaka varit procentuellt sett mycket större än i de flesta andra länder i västvärlden. Polisväsendet brister idag i det som borde vara den primära uppgiften - det förebyggande arbetet.

Varje anmälan som görs är ett kvitto på att man misslyckats i den delen.

Om inte hela polisväsendet skall hamna i cykelkällaren måste man bättre ta vara på kunnande och vilja hos enskilda polismän och se till att polisen aktivt bearbetar även "bara"-brott.

Ett effektivt polisarbete bygger på information från medborgarna och den informationen får aldrig en polisman som inte är personligen känd på orten. Den som nekas göra anmälan lär inte vara benägen att ringa polisen en gång till.

Owe Nordin

före detta polismästare

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons