Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tjuvar om natten

Annons

Sommaren 1949 åkte jag däcksplats från Neapel till Pireus för att skriva artiklar om inbördeskriget i Grekland. Det gick hyggligt men kanske missade jag en viktigare historia ty de flesta passagerare skulle ett par hamnar längre bort, till Haifa. De var judar som överlevt förintelsen och nu skulle bygga upp Israel.

Sex år senare kom jag dit, efter en knölig bussresa från Bagdad till Damaskus. I Jerusalem bodde jag på det amerikanska gästhem som en gång hyste Selma Lagerlöfs utvandrare från Nås. Jag gick omkring med sirliga arabiska gentlemän och njöt av den stilla friden i byarna men tänkte på de judar och judinnor jag känt i Uppsala. När jag blickade ut över Israel kunde jag tydligt se vad som varit arabiskt och vad som nu var israeliskt, å ena sidan en brungrå ökenstad, å den andra en ny vit där man fått öknen att blomma.

Jag åkte in genom Allenbyporten och på några minuter hade min drömbild av Israel försvunnit. Taxichaufförer, butiksinnehavare, hotellpersonal, alla var de oförskämda, pockande, knölaktiga. Jag trodde jag skulle vänja mig men det gjorde jag inte. Jo, lite när jag med judiska vänner åkte upp till Galileen som var mer likt det land jag läst om i Bibeln.

I Uppsala hade min - och många andra studenters - husgud varit Arthur Koestler och jag hade läst hans bok Thieves in the night, om det nya Israel. Några flickor jag känt påminde mig om kibbutzernas sabraflickor, den unga generation som var både illusionslös och idealistisk. Det var, tyckte jag, en underbar bok som jag läste om på 1970-talet men då var jag på post i arabvärlden, och Israel var förbjudet territorium.

På 1990-talet kom jag dock dit och blev imponerad av vad man åstadkommit, men åter stördes jag av påstridigheten hos buffliga människor. För min inre blick såg jag lägerfångarna i Auschwitz och Dachau och mindes den våg av sympati som vällde upp inom mig när jag för judiska församlingen i Montreal höll föredrag om Raoul Wallenberg på årsdagen av Warszawaghettots fall. Dit kom inga sabras utan gamla trötta människor, många med lägrens nummertatueringar på armen.

Nu har jag för tredje gången läst Thieves in the night och hittade ett inlagt klipp av en recension av Sten Selander: "Araberna betraktar judarnas närvaro och verksamhet som ett hot mot hela den livsform som är deras. De vill få vara i fred i sitt land och leva där på sitt vis, även om det har i släptåg barnadödlighet och sjukdomar. Deras fientlighet är riktad inte bara mot judarna själva utan mot hela den moderna, bråkiga, effektiva, traditionslösa tiden."

Selander hade nog rätt. Koestler skildrade de israeliska bosättarnas hårdföra och bittra syn på araberna, britternas velighet och arabernas tricksande med lagar, fraser och, när inget annat biter, våld. Men med åren har det konstigt nog blivit tvärtom: Jag känner saknad efter det gamla muslimska samhälle som hade sin egen vishet och sina egna värderingar samtidigt som jag blivit skeptisk mot det vi idag kallar framsteg, rikedom, prylar och makt.

Ahmedinejad uppges ju ha krävt att Israel förintas, men såvitt jag vet har han bara sagt att ett Israel inte får upprättas på arabisk mark. Man diskuterade ju på sin tid en israelisk stat i Tanganyika eller Birobidjan istället för, som rimligare varit, i Schlesien eller Brandenburg. Nu fick araberna betala för Hitlers utrotning och svaret är att Israel en gång varit Kanaans land och därför judiskt. Men Manhattan tillhörde en gång algonquinindianerna och de lär inte få tillbaka sin mark.

Vi i min generation har djup sympati för Israel men mitt gamla intryck av aggressivitet har kommit tillbaka. Israel har jämförts med Sydafrika, inte apartheiden utan att ett främmande folk etablerat sig på ett annats territorium. Nu talas det om nya förhandlingar eftersom diplomater och politiker menar att allting ska lösas stater emellan. Ändå har Martin Luther King och Nelson Mandela, Gandhi och Usama bin Laden, hur olika de än är, förändrat sina länder. På sikt löser sig kanske det israeliska problemet genom att araberna blir så många fler att man hamnar i den gamla brittiska synen att ett judiskt Israel blir vad det faktiskt är, en främmande enklav i arabvärlden.

Bengt Rösiö

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons