Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tryggve Andersson: Den blomstertid är över

Annons
Viktigt uppdrag. Varje grupp och varje enskild individ kräver sin väg till utveckling. Det är detta som gör läraryrket till ett av de mest intressanta och roligaste yrken som finns, skriver Tryggve Andersson. (Personerna på bilden har inget samband med artikeln).foto: scanpix

I VLT den 20 juni skrev Thore Gårmark bland annat ”en mänsklig skola förutsätter harmonisk utveckling i egen takt. Han skriver vidare ”en av skolans viktigaste uppgifter är därför att även för livet söka fakta och teknik för egen utveckling och fortbildning i takt med tiden.”

Jag har liksom Gårmark använt huvuddelen av mitt arbetsliv till utbildning i olika roller – i och utanför skolväsendet. Med den erfarenhet jag har skaffat mig vill jag påstå att Gårmark har rätt i alla avseenden. Hans inlägg borde publiceras en gång till.

Det enda som jag kan tillägga är att ett genomgående dilemma som jag mött i olika utbildningssituationer har varit svårigheten att orka med att uppmärksamma alla elever. Att uppmuntra, ge stöd och att ständigt ha nya aktiviteter. Det torde vara allmänt bekant att det aktiva lyssnandet är ganska begränsat i tid och att det därefter måste övergå till frågor, svar och diskussioner eller ”arbete”. Låt mig ta några exempel.

På ett byggymnasium med över 100 elever deltog cirka tio i svenskundervisningen. När de var trötta och hängiga efter murar- eller målarjobb var det fullt förståeligt att det inte var lockande att sätta sig på en svensklektion. Genom att ”kasta” schemat och införa öppet hus från klockan 8–16 och lägga upp material för självstudier (delvis Montessoriteknik) ökade närvaron till mellan 60 och 90 elever per vecka.

Som lärare ställs det självklart stora krav på förarbete men att sitta där under ”mottagningstiden” och finnas tillhands, ge råd, kontrollera och hjälpa gav så mycket tillbaka att det var väl värt förberedelsearbetet. Att sedan skolinspektören skrev i sin rapport att det var en intressant modell men att hon ifrågasatte kvaliteten!

En gång blev jag ombedd att titta till en särskilt besvärlig specialklass. Provokationen var mycket noggrant förberedd. De fyra pojkarna satt med mössorna på och spelade kort medan de två flickorna drog upp sina t-tröjor och visade magen som de hade målat. Det hela var ju bara att ta med en klackspark – vända på mössorna så att skärmen kom bakåt (bättre ögonkontakt) och sätta igång med mattelektionen. Lektionen, som måste bestå av matte kombinerad med kroppslig aktivitet, insåg jag när jag såg deras trötthet och likgiltighet.

Alla fick plats vid tavlan och vi räknade i en hel lektionstimme. De glammade och skrattade och hånade varandra. Men de räknade, vilket de aldrig skulle ha gjort sittande i bänkarna. Rörelsebehovet var stort. Elevledd pausgymnastik blev en räddningsplanka i fortsättningen.

Att vara uppmärksam på varje individ får bli mitt sista exempel. Vid ett ettårigt vikariat i en gymnasieskola upptäckte jag en elev som jag tyckte skrev mycket fina uppsatser. När jag såg hans betyg i svenska blev jag överraskad. Det var mycket lågt. Vid nästa betygssättning höjde jag hans betyg . Plötsligt blev han synlig i klassen. Det låter som en saga men han är numera författare.

Vad jag vill komma fram till är att varje grupp och varje enskild individ kräver sin väg till utveckling. Det är detta som gör läraryrket till ett av de mest intressanta och roligaste yrken som finns, där varje timme är en utmaning av ens pedagogiska och kreativa förmåga och mod att pröva nya vägar.

Till slut en liten jämförande berättelse som kan ge ett intressant perspektiv på skoltill-varon. I en annan by, i ett annat land, men i nutid. Då och då kommer rapporter om försök till pedagogisk förnyelse av skolväsendet i det här landet. Det är ingen lätt uppgift att driva igenom sådana förändringar. De skolor som jag har besökt har en utrustning som skulle få en svensk elev att helt enkelt vända och gå hem.

De som kommer först till skolan på morgonen är i regel eleverna. De måste då städa klassrum, korridorer och skolgården. Det gäller att stå med ett antal pinnar/kvistar i famnen när läraren kommer. Efter bokföring av detta är det uppställning för flagghissning och nationalsång. Därefter är det dags för rektor eller någon lärare att via högtalare ge information och påminna om skolans regler eller hygienföreskrifter – hårklippning, naglar etcetera. Så vidtar lektionerna. Den svarta tavlan är ofta obrukbar och kritor är en bristvara.

Jag är imponerad över att eleverna verkligen ger sig iväg till skolan i tidig morgon och inte så sällan till fots. Ändå så nästan vibrerar skolan av trivsel och arbetsglädje. I skrivande stund får jag återbud från en gymnasieelev som brukar öva engelska hemma hos mig. Hon har plockat en frukt från ett träd inom skolans område och ska ikväll som straff städa samtliga toaletter.

Lycka till med det nya läsåret!

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons