Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulf Hedman: Politikerföraktet - välförtjänt eller inte

De senaste veckornas mediestorm kring fuskande politiker och höga tjänstemän, senast i tv-programmet Kalla fakta om riksdagsledamöter som betalar privatresor med skattepengar, väcker frågor kring demokratins utveckling.

Annons

Inte har det varit beloppens storlek som orsakat stormarna. Nej, det har i stället handlat om principer. I avslöjandenas kölvatten har ibland medierna utpekats som de verkligen skyldiga, de som med sina drev förstorar händelserna och skapar en sorts masspsykos.

Det må vara hur det vill med den saken. Att den senaste tidens storm, även om den ägt rum i ett vattenglas, har bidragit till att förstärka ett redan befintligt politikerförakt, det torde stå utom allt tvivel.

Två åsikter står mot varandra i den allmänna debatten. Den ena säger att politiker, till exempel riksdagsledamöterna, bör utgöra ett tvärsnitt av befolkningen. Och eftersom folket består av en viss mängd fifflare, så är det bara naturligt om politikerna också gör det.

Den andra skolan hävdar att de folkvalda måste vara goda föredömen. Om de inte är det, så legitimeras fifflandet på något vis och allmänheten följer efter ("kan dom så kan väl vi….").

Slutsatsen av dessa bägge teorier blir en omoralens nedåtgående spiral. Politikerna rekryteras från en fifflande befolkning och deras dåliga föredömen i sin tur gör att allt fler ur befolkningen fifflar och så vidare.

Och nog måste man väl ställa frågan om det inte är just en sådan spiral vi befinner oss i. Har inte omoralen hos både befolkningen och deras förtroendevalda en större omfattning nu än för till exempel 20-30 år sedan?

För att nu ta udden av eventuella protester från min trätobroder Bengt-Åke Nilsson (fp), som brukar ogilla mina svepande argument om politikers omoral, där han känner sig utpekad som ett offer för sin anknytning ("guilt by association"), vill jag genast framhålla att jag inte betvivlar att han och flertalet kolleger i såväl kommuner och landsting som i riksdagen har samveten vita som snö. Dessa vita, och för den delen många av de grå eller svarta politikerna, brukar, när politikerföraktet blommar ut, gärna hänvisa till de uppoffringar de gör med begränsad fritid och dålig ersättning för att betjäna en otacksam allmänhet. Och däri ligger förstås mycken sanning.

Men nog är det enligt min mening skandalerna och regelöverträdelserna för många nu. För många politiker beter sig nu på ett sådant sätt att hela kåren förtjänar det förakt den utsätts för. Man ser inte tillstymmelse till självsanering eller grupptryck från dem som i likhet med Nilsson vill försvara politikerkollektivet.

Etikfrågorna på partikongresserna passerar kort och pliktskyldigt utan eftertryck eller konkretisering. Vad gör egentligen "de snövita" för att bringa ordning och upprustning i leden? Tar de någonsin sina fuskande partibröder- och systrar i örat?

Inser någon vad som händer när politikerryktet är så kört i botten att ingen vill ta uppdragen längre och nästan ingen vill gå och rösta heller? Blir inte det ett grundskott mot själva demokratin?

När man såg Kalla fakta nyligen, med många utpekade riksdagsledamöter från alla partierna, som regelmässigt företog tjänsteresor, betalda av det allmänna, ofta i anslutning till storhelger och till orter som låg i närheten av fritidshuset eller släktingarna, ja då fick sig politikerföraktet en knuff uppåt. Inte nog med att dessa representanter, utan att offra något, skulle ha råd att betala sina privatresor själva.

Mest avklädda blev de, när de inför reportrarna framhärdade i att det visst handlade om uppdrag i tjänsten. Då blev de faktiskt endast löjliga eller patetiska.

Ulf Hedman

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons