Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Universitetslektor: Arboga-rättegången måste tyvärr tas om

Annons

Den pågående så kallade Arbogarättegången har blivit mycket uppmärksammad. Först var det de prövade händelsernas tragik som föranledde uppmärksamheten. Senare har frågor om nämndemännens agerande i anslutning till rättegången hamnat i fokus.

De svenska domstolarna förtjänar ett större förtroende än vad de har enligt olika undersökningar. Avstegen från en i huvudsak välfungerande ordning är enligt mitt intryck få. Men genom att avstegen sticker ut i mängden uppmärksammas de och bidrar till ett snedvridet intryck av att våra domstolar mer generellt fungerar dåligt. Inte desto mindre bör man försöka göra avstegen ännu färre.

I en rättegång som uppmärksammas även på andra grunder än förtroendeskadlig hantering är det extra viktigt att domstolarna visar upp sig från sin bästa sida. En sådan rättegång kan då bli en viktig symbol för en i huvudsak välfungerande helhet. Omvänt riskerar förtroendeskadan att bli desto större om rättegången handläggs felaktigt.

När det gäller just Arbogarättegången tillkommer risken att Sveriges internationella rykte som rättsstat försämras. Tyskland har utlämnat en egen medborgare hit och har rätt att förvänta sig att hon får en rättvis prövning här.

Den 5 september var det många som andades ut när hovrätten meddelade sitt beslut i den jävsfråga som hade överklagats dit. I likhet med tingsrätten ansåg hovrätten att de två kvarvarande nämndemännen inte är jäviga att handlägga målet. Den bedömningen ser jag ingen anledning att ifrågasätta. Men beslutet innebär inte att det är fritt fram att fortsätta rättegången vid tingsrätten.

Flera bedömare har ansett att det är olämpligt att fortsätta rättegången med endast juristdomaren och två nämndemän i rätten. Det finns flera starka skäl som talar för en sådan ståndpunkt (ett är vad riksdagen har uttalat om olämpligheten i grova brottmål). Men så länge man endast diskuterar lämplighet kan man väga sådana skäl mot de starka skäl som å andra sidan talar för att inte ta om denna krävande rättegång.

Hittills synes ingen ha uppmärksammat att det skulle kunna vara olagligt att fort-sätta rättegången efter nämndemannens avgång (vilken för övrigt inte har handlagts korrekt; under pågående huvudförhandling råder inte en ledamot av rätten själv över frågan om hon skall avgå eller inte). Men här finns, enligt min bedömning, absoluta hinder mot att fortsätta rättegången som domstolarna inte kan bortse ifrån.

För att få handlägga en rättegång måste tingsrätten ha en viss sammansättning av domare (den måste vara domför). Endast i undantagsfall får en juristdomare och två nämndemän fortsätta handläggningen av ett brottmål om en tredje nämndeman "får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats". Enligt ett tydligt förarbetsuttalande (angående länsrätterna) anses inte "den omständigheten att jäv föreligger [- - -] utgöra sådant [förhinder] som medför att rätten bibehåller sin domförhet trots att en nämndeman avträder." Betydelsen av detta uttalande kan förvisso diskuteras och avgör inte bedömningen av Arbogarättegången.

Avgörande är däremot att undantagsregeln förutsätter att rätten var fulltalig redan vid huvudförhandlingens början. Det var den inte. Den nämndeman som avgick gjorde det på grund av ett uttalande till expressen.se. Detta uttalande kan tolkas som att hon "i princip varit partisk från början till slut" (rättens ordförande, enligt ett citat på just expressen.se).

Grunden för att konstatera att nämndemannen var jävig framkom inte förrän långt in i rättegången men det var inte då hon blev jävig. Hon var jävig att handlägga målet från första början. Därmed har tingsrätten inte varit domför så att den hittills har haft rätt att handlägga rättegången. Då är inte heller undantagsregeln tillämplig så att tingsrätten har rätt att fortsätta handläggningen, oavsett hur man ser på den regelns tillämplighet i jävsituationer i allmänhet.

Det är med djupt beklagande jag konstaterar att Arbogarättegången kanske inte bara borde, utan måste tas om. På många plan är det mycket olyckligt. Som sagt är det samtidigt särskilt viktigt att en rättegång som denna handläggs korrekt. Även om försvaret inte skulle göra en invändning om rättegångshinder måste tingsrätten självmant beakta ett sådant hinder.

Skulle tingsrätten döma i målet utan att vara domför kan hovrätten, efter det överklagande dit som säkerligen kommer, vara tvungen att undanröja domen och återförvisa målet till tingsrätten för en helt ny rättegång där. Genom att agera nu kan de oundvikliga skadorna göras så begränsade som möjligt.

Eric Bylander

juris doktor

universitetslektor i processrätt

vid Göteborgs universitet

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons