Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utrikespolitiken behöver många fria röster

Annons

Det saknas tyvärr i dag en debatt om hur vår utrikes- och säkerhetspolitik ska bedrivas, speciellt i relation till Europeiska unionen (EU). Unionen tar nya steg med EU-grundlagen för att stärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Syftet är att EU allt mer ska tala "med en röst" i internationella sammanhang.

I den svenska debatten säger många EU-anhängare, mer eller mindre direkt, att en självständig svensk utrikespolitik inte längre är realistisk eller ens nödvändig. Sverige är ett allt för litet och obetydligt land för att kunna påverka de stora frågorna bortom vårt lands gränser, påstås det. Samma debattörer säger ofta att EU-medlemskapet erbjuder den nya internationella plattform vi ska agera på.

Vilken typ av plattform erbjuder den nya EU-konstitutionen? Artikel III-294 säger att "Unionen ska definiera och implementera en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik" och denna ska inbegripa alla områden inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Medlemsländerna ska stödja denna politik i "en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet" och "avstå från varje handling som motverkar Unionens intressen".

Lägg till detta att en speciell "utrikesminister" inrättas inom kommissionen som får en viktig roll för att förbereda, och genomföra, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Denna minister får därmed en stor personlig makt att avgöra vilken politik EU ska driva mot omvärlden. Dessutom inrättas en permanent president som också får en viktig roll som EU: s ansikte.

Den viktigaste kritiken mot dessa förslag är att den inte ger medlemsländerna någon som helst handlingsfrihet. Det övergripande målet är att skapa ett starkt EU som talar med en röst i internationella sammanhang. Men vems röst kommer det att bli? Det är helt klart att vare sig presidenten eller utrikesministern kommer att vara politiskt neutrala, utan de kommer att driva utrikesfrågorna efter egen övertygelse.

EU kan då lätt hamna i en situation där flera länder inte känner sig representerade av unionens ledande företrädare. Vi skulle kunna hamna i samma situation som under Irakkriget, då några länder stödde den USA-ledda invasionen medan andra var emot. Om en president eller utrikesminister hade talat för hela EU i denna fråga så hade några länder inte känt sig representerade av "EU-linjen". Krisen inom EU hade då sannolikt förvärrats.

EU-konstitutionen gör det möjligt för EU att ingripa i konflikter utan FN:s stöd. Detta riskerar att försvaga folkrätten. Genom att agera inom Förenta nationerna skapas den bästa förutsättningen att uppnå en bred internationell uppslutning kring säkerhetspolitiska frågor.

Visionen om ett starkt EU som talar "med en röst" fungerar inte i praktiken av den enkla anledningen att Europas länder har olika syn på många utrikesfrågor, beroende på historiska erfarenheter, värderingar eller krasst egenintresse. Irakkriget är bara ett exempel. Frågan är då till vilket pris EU ska tvinga fram en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Den enighet som eftersträvas kommer i stället att resultera i ökade spänningar och konflikter.

Irakkriget visar tydligt att världen inte behöver fler politiska pekpinnar eller hämmande lojaliteter. Vad vi i stället behöver är fler fria röster i debatten, både medborgare och regeringsrepresentanter, som vågar ifrågasätta egenmäktiga ledare som sätter sig över folkrätten. Dessa röster hördes i de hundratals demonstrationer som genomfördes mot kriget över hela världen.

Ett lands inflytande i utrikes- och säkerhetsfrågor beror inte på graden av anpasslighet. Det beror på modet och förmågan att driva en självständig linje, även när det är obekvämt. På så sätt har Sverige tidigare skapat opinion för nedrustningsarbetet inom FN:s ram eller mot Vietnamkriget. Var finns de svenska politiker i dag som vågar gå i Inga Thorsson eller Olof Palmes fotspår? En folkomröstning är nödvändig, eftersom konstitutionen innebär att Unionen tar ett stort steg i federalistisk riktning. EU-konstitutionen debatterades knappt i samband med det senaste valet till riksdagen år 2002. Medborgarna måste ges möjlighet att avgöra om EU:s makt ska stärkas ytterligare.

Hélène Goudin, EU-parlamentariker för Junilistan

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons