Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vår Gud och andras

Annons

Det har gått mer än 40 år sedan jag reste till Titicacasjöns strand i Peru. Som vanligt åkte jag tåg, ensam, genom högplatåns svindlande vackra landskap. När tåget bromsade in vid en station hördes tumult och konduktören ropade att en försäljerska blivit överkörd. En präst i kupén reste sig snabbt och gick för att ge kvinnan sista smörjelsen och kom surögd tillbaka, "de där indiankvinnorna lär sig aldrig se upp för tåget".

Jag tyckte då att kanske det vore bättre om kyrkan tog hand om människor medan de är i livet istället för att bekymra sig om deras själar. Men ett par timmar senare, när tåget rullade in mot Puno fick jag se en religiös procession med människor som inne bland de tysta andinska bergen bar helgonbilder och ljus. Där kände jag en annan och mer äkta religiositet.

Jag har upplevt detta även på andra håll, i Notre Dame, Montreal och i en ortodox kyrka i Novgorod. Däremot har jag nog aldrig känt någon mystik i en luthersk kyrka med vitmenade väggar och en präst som försöker förklara trosbekännelsen i rationella termer istället för att låta Gud förbli gåtfull.

Krig beror vanligtvis på att man inte förstår motståndaren. Man kräver att alla ska vara som vi, med kristendom, demokrati och produktivitet. Vi kristna har ett slags supplikantförhållande till Gud, vi ber om saker medan en muslim ingenting begär utan bara tackar för vad han fått eller får.

I väst råder pressfrihet och därför anser vi oss ha rätt att trycka Muhammed-teckningar, och vi inser inte att andra människor kan bli djupt sårade av detta.

Om islam kan vara svår att förstå är det än värre med hinduismen. När jag kom till Indien 1953 blev jag både förvirrad och skrämd av obegripliga gudar med apansikten och elefanthuvud. Och jag stämde in i européers gnäll att indierna är avgudadyrkande hedningar.

Det dröjde mer än ett halvsekel innan jag fattade att man inte ber till 330 miljoner gudar för att dyrka dem utan av helt andra skäl. Om man koncentrerar sig på dem kan de leda till en "darshana", en upplevelse som hjälper oss att nå "brahma", identifiera oss med det eviga, det gudomliga och det ogripbara. Kanske är detta samma längtan efter det eviga som Wallin talar om, att av den kärlek som går genom världen föll och en strimma in i min själ. Och Freud har för sin del en nykter benämning på fenomenet - han kallar det havsförnimmelsen.

Brahma är en annan värld, den som laman sökte i Kiplings Kim. Hindun går upp i sin längtan till denna medan han är rätt likgiltig för den han befinner sig i. Egendom och ägodelar betyder föga för hindun - han strävar efter en hygglig försörjning för familjen men har inget behov av att dö rik. Han slutar gärna sina dagar som sadhu, helig man eller kanske som ett slags mecenat. Min första erfarenhet av detta var i Indore där en mycket rik man varje år kom tillbaka från sitt tempel för att dela ut pengar. Han dyrkades, men inte för att han gav utan för att han kommit en bra bit på väg till en bättre inkarnation.

Samma mentalitet finner man i den buddhistiska världen som är mer nihilistisk i sin uppfattning. Att allt kan vara är intigt så att det gäller att kravla sig över gränsen och i kraft av goda gärningar, intjänad "karma", nå nirvana på samma sätt som man med flotte kan ta sig över till andra stranden. Liksom hinduerna genomströmmas buddhister av en djup andlighet, och själavandring är för dem något naturligt och självklart.

Jag har i Burma träffat förmögna män som dragit sig tillbaka till ett klosterliv. Däremot blir jag snarast skrämd av lamaismen i Tibet som är fylld av skräck och demoner, bigotteri och yttre ritual. Dalai Lama tillhör de människor som i vår sekulariserade mytologi kommit att förses med en aura av andlighet, kanske inte därför att vi begriper honom utan därför att vi är rädda för kineser.

Det här är svårt och kanske man borde nöja sig med att konstatera att vårt kristna gudsbegrepp skiljer sig från andra folks. En europé kan knappast bli buddhist, hindu eller muslim utan att på något sätt först växa in i kulturen. Jag tror inte att vår Gud är "större" än någon annans. Stalin lär syrligt ha frågat hur många divisioner påven hade men religioners kraft kan inte mätas med militära termer.

Bengt Rösiö

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons