Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Våra fienders fiender är inte alltid våra vänner

I det 1 516 sidor långa manifestet, European declaration of independence, av den norske massmördaren Anders Behring Breivik, nämns Israel 359 och judar 324 gånger.

Annons
Försöker luras. Bakom de till synes ”pro-judiska” formuleringarna i Anders Behring Breiviks manifest känner man igen en klassisk antisemitisk retorik, skriver Jackie Jakubowski.

I Breiviks världsbild tillhör Israel Europas främsta allierade i kampen mot islam och ”islamiseringen”. Men om Breivik därmed ska kallas ”pro-israel”, såsom han försåtligt betecknats i debatten efter dådet i Norge (främst på antisemitiska webbsajter eller av dem vilkas enda syfte är att demonisera Israel genom att hitta på en obefintlig koppling till massmördaren), skulle han i konsekvensens namn också kunna beskrivas som ”pro-rysk”, ”pro-indisknationalistisk”, ”pro-norsk” med mera – det vill säga pro alla de stater och nationalistiska opinioner som, i Breiviks föreställningsvärld, befinner sig i konflikt med islam.

Breiviks fixering vid Israel och judar är inte ovanlig i extrema kretsar. Samma fördomar och samma konspirationsteorier om ”judarnas makt” och om Israel och ”judarna” bakom såväl terrordåden den 11 september som världens ekonomiska kris, har i åratal spritts på nazistiska, extremvänsterns och islamistiska internetsidor.

Det nya, som Breivik liksom en del höger-extrema och antimuslimska partier i dagens Europa ger uttryck för, är en ”positiv” syn på Israel och judar. Men låt oss inte luras – bakom manifestets till synes ”projudiska” formuleringar känner man igen en klassisk antisemitisk retorik. Hans ”stöd för sionismen” är av samma karaktär som svenska och europeiska antisemiters stöd för sionismen var under mellankrigstiden: man ville se ett Europa utan ”främmande” minoriteter. Man stödde av det skälet judisk utvandring till Palestina då, och man stöder en judisk stat i Mellanöstern i dag.

Breivik talar alltjämt om ett ”judiskt problem”, numera främst i USA på grund av det betydande antalet judar i landet. Han påstår vidare att den ”judiska Holocaust-religionen” har hjärntvättat européerna och gjort dem mottagliga för mångkulturalismen.

När Europas högerpopulister bedyrar sin vänskap med Israel och judar är det uppenbart att det handlar om att skaffa sig ett anti-rasistiskt alibi och att, genom att ”försvara” judar mot antisemitismen i Europa, tvätta bort antisemitiska fläckar i ett eget mer eller mindre avlägset förflutet.

De högerpopulistiska partiernas försök att få stöd från judiskt håll har dock inte varit så framgångsrika. I Norge kommenterade ord-föranden i Oslos Judiska Församling, Ervin Kohn, Breiviks manifest i en tidningsintervju dagen efter massakern på Utöya: ”Vi behöver inte sådana ’vänner’!” I Sverige är det också ytterst få judar som uppskattar denna ”vänskap”. Intervjuad av Mustafa Can i Judisk Krönika beklagade sig Sverigedemokraternas utrikespolitiske talesman och riksdagsledamot Kent Ekeroth över det faktum att svenska judar inte lagt sin röst på hans parti: ”Judarna i Sverige är hjärntvättade .... de är nyttiga idioter för muslimerna.”

Anders Behring Breiviks och hans meningsfränders falska locktoner, när de framställer sig som judarnas bästa vänner, handlar mer om hat mot araber och muslimer än om en nyväckt ”kärlek” till Israel och judar. Våra fienders fiender är inte alltid våra vänner.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons