Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Västerås är bättre än sitt gamla rykte

Annons

Vad som utmärker riktigt intressanta städer är förutom deras skönhet att de bär spår av historiska epoker och utvecklingsfaser. Martha Silvia Sundquist jämför i en insändare den 13 januari Västerås med Östberlin, en jämförelse som både haltar och har sina poänger.

Västerås har tack och lov inte varit bombat till grus men den beslutsamhet varmed man gick till verket i Västerås på sextiotalet då man rev för att bygga i modern socialistisk anda saknar förvisso inte likheter med det kommunistiska Östeuropas iver att sopa undan gamla minnesmärken av månghundraårig "borgerlig" kultur. Exempel där är det krigsskadade Berliner Schloss som revs för att ge plats för det östtyska parlamentet. Om hela Berlin varit västtyskt skulle slottet garanterat ha återuppbyggts sten för sten efter kriget. Tyskarna är bra på att bevara sina minnesmärken, vi svenskar har inte samma känsla för detta. Exemplet här är rivningen av gamla brandstationen vid Stora torget som fick ge plats för mammontemplet Domus, en föga tilltalande arkitektonisk skapelse, dock ett nytt minnesmärke över en (kort?) epok i svenskt samhällsbygge.

Jag reste en del i Tyskland efter murens fall och besökte väl Berlin nästan vartannat år på nittiotalet. Anledningen var att det skulle bli fascinerande att följa Berlins utveckling från det östtyska till det (väst)tyska som man visste skulle komma. Och spännande blev det, till exempel att se Potsdamer Platz stiga upp ur gruset.

Vad som slog mej under resorna i Östtyskland var likheten mellan deras östarkitektur och vårt eget 1960- och 1970-tals modernistiska dito. De östtyska bostadsområdenas likheter med vårt miljonprogram är slående. Andra exempel är Aseatorgets tomhet som faktiskt bär drag av den sterila ödsligheten som rådde på nittiotalets Alexanderplatz. Där bygger man nu om.

För övrigt försöker man i Östberlin att på ett finkänsligt sätt restaurera och bevara de gamla sekelskifteskvarteren. Exempel är Hackescher Höfe.

Att bevara gammal historia och kultur betyder dock inte att allt skall förbli oförändrat. Det är en omöjlighet. Dessutom: varje generation måste få ge sitt bidrag till historien, hur skulle det annars se ut? Skulle vår epok passera obemärkt förbi? Där det gamla tjänat ut måste vi förnya! Detta är dock en delikat avvägning. Hur skall vi gå fram, vad skall vi röra och vad skall vi inte röra?

I dagens mediasamhälle blir allt så polariserat. Det blir gärna antingen eller, för eller emot - gärna emot. Ett förskräckligt exempel på detta är Västerås nygamla stationshus vid järnvägen. Ett försök att stoppa tiden eller rent av vända den bakåt skulle man kunna säga. Ett gammalt ruckel återuppstår i nybyggd tappning; ett politiskt och opportunistiskt försök att stryka en inbillad opinion medhårs trots att en arkitekttävlan resulterade i spännande förslag på förnyelse.

Ett annat, positivt, exempel i stadsbilden är dock VLT:s nya byggnad - ja den har stått där några år nu - där man avstod att bygga "gammalt" och i stället skapade en djärv kontrast i miljön som blev hur spännande som helst.

Nu tänker berlinarna riva det gamla östtyska parlamentet och, efter 60 år, bygga upp Berliner Schloss igen! Vad skall man säga om det? Ett uttryck för att man vill bli kvitt en symbol för en förhatlig epok? Berlinarna är för - och emot - denna "förnyelse".

Bra Martha Silvia Sundquist att du ger upp din röst även om jag inte tycker precis som du. Västerås är dock mycket bättre än sitt (gamla) rykte, tycker jag, men om vår stad skall fortsätta att utvecklas på ett spännande sätt behöver vi medborgare tycka till lite mer. I Berlin har pågått en intensiv debatt i medierna om vad man bör göra och inte. I Västerås ordar vi inte så mycket om dessa saker.

Göran Eriksson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons