Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem ser till femåringens bästa?

Om någon påstår att det här omhändertagandet är det bästa för barnet, då skäms jag för att vara barnpilot, hävdar förskolläraren Helene Ryman.

Annons

Vart är det moderna samhället på väg? Kan vi föreställa oss hur det känns att helt plötsligt slitas från sitt barn?

Jag har arbetat som förskollärare i 22 år och för en tid sedan gick jag den så kallade barnpilotutbildningen. Konceptet handlar om att i varje situation försöka se till barnens bästa. Vad som är bäst för ett barn i en specifik situation är inte alltid helt enkelt att avgöra och därför ägnade vi många timmar åt att diskutera detta. Efter att jag satt mig in i fallet med den av socialen omhändertagna femåringen, kretsar mina funderingar kring vem som i detta fall sett till barnets bästa, och på vilka grunder.

Föräldrarna som från första dagen har kämpat för att få blanda in en erfaren och opartisk barnpsykolog, har inte fått gehör för sina önskemål. Detta trots att man som betraktare drar slutsatsen att det borde vara en lämplig åtgärd om man har barnets bästa i fokus. Barnet togs om hand på grund av föräldrarnas olämplighet som just föräldrar. Om de nu är så olämpliga, vad gör man då för familjens två andra barn? De måste väl rimligen också genomgå en kris? De förstår givetvis inte någonting av den kliniska situationen men de lär vara väl medvetna om den stora saknaden efter sin bror. Är det någon förutom familjens snabbt växande nätverk som har funderat på hur samhället kan hjälpa dem utifrån ett barnperspektiv?

Intressant att notera är att de sociala myndigheterna istället snabbt klarade ut att just detta stöttande nätverk befann sig i en djup kris och att deras erbjudande om att hjälpa till därför inte kunde tas på allvar.

Tänker de på barnets bästa när de sedan fastställer föräldrarnas olämplighet baserat på tre timmars samtal med en mamma och pappa i chocktillstånd? En naturlig reaktion då de med tvång just separerats från sin son, ovissa när de kommer att få återse honom? Ingen psykolog eller motsvarande expertis fanns närvarande vid dessa samtal. Är det rimligt att man anses vara en bra förälder till två av sina barn, men ej lämplig att vara det till det tredje? Om det skall göras en objektiv utredning med barnets bästa i fokus bör de ansvariga inte då bemöda sig att möta familjen i sitt eget hem och se föräldrarna agera i sin normala miljö?

Eller är det barnets nya familjehem som ser till barnets bästa? Kan man vara säker på det när hans -nya- föräldrar utan adekvat utbildning agerar förhörsledare och förser de sociala myndigheterna med icke ifrågasatt information, samtidigt som de har ett ekonomiskt intresse av att pojken skall vara kvar i deras vård? Och är det verkligen med tanke på barnets bästa som en vilsen femåring lämnas ensam med ett antal andra fosterbarn när de vuxna skall åka på timslånga nätverksmöten? Att samma -vårdare- sedan har synpunkter på barnets beteende ter sig märkligt och deras självklara slutsats att det är hans riktiga föräldrar som måste vara orsaken till alla subjektiva avvikelser är chockerande. De säger att barnet måste komma från ett kärlekslöst hem eftersom han inte vill kramas i sitt nya hem. Vem vill kramas med vilt främmande människor i en främmande miljö?

Till en början misstänkte jag att det finns ytterligare information i ärendet som ej nått dagens ljus. Men sanningen är den att det stöttande nätverket, jag själv och även VLT har tagit del av all dokumentation och alla domar i fallet. Vetskapen om att det inte finns några ytterligare fakta eller dolda hemligheter gör bara att drivkraften för att få ett slut på denna tragedi ökar. I synnerhet när omhändertagandet dessutom strider mot barnkonventionen som Sverige faktiskt har varit med och skrivit under.

Jag funderar också över om det är rätt att enstaka personer inom de sociala myndigheterna skall ha så stor makt och lämpligheten i att sitta på så många stolar samtidigt. De utreder, beslutar, verkställer och utvärderar saker som rör människoliv. En vågmästarroll som bär ansvaret för en familjs lycka eller undergång.

Kan vi acceptera att denna person med sin människosyn, sina värderingar, erfarenheter, intressen och fördomar avgör en familjs öde på tre timmar? Och går det att garantera att denna person inte känner prestige och därför har svårt att backa ur ett redan fattat beslut?

Helene Ryman

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons