Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Verksamhetschef: "Vårdgarantin" - ett finger i det politiska spelet

Ett ringfinger har fått svekdebatten om "vårdgarantin" att få upp farten igen. Den politiska nivån tvår sina händer och lämplig syndabock är redan utpekad. Men "vårdgarantin" ger anledning till många funderingar.

Annons

De flesta medborgare anser att sjukvården i Sverige ska vara solidariskt finansierad via skatten. Ur denna allmänt omhuldade värdering följer inte automatisk att politiker också ska styra över driften av sjukvården. Men det är faktiskt vad som sker idag - trots alla bedyranden om motsatsen från politikerna själva.

Detta påstående är lätt att leda i bevis: när politiken hösten 2005 införde "vårdgarantin" beslutades att samma uppdrag skulle gälla för alla. Samma uppdrag, oberoende av olika personella och materiella förutsättningar för att ro det hela i hamn.

Först bestämmer alltså politiken hur mycket sjukvården får kosta, det vill säga så lite som möjligt. Sedan fastställs en i och för sig välmenande men ändå godtycklig ambitionsnivå, som vore detta ett produktionsmål från vilket sjukvården varken kan eller får avvika. En jämförelse med en annan av samhällets grundläggande funktioner kan vara på sin plats. Ett lands försvar är solidariskt finansierat via skatten. Hur mycket försvar man får - har det någon koppling till hur mycket pengar som satsas? Hur kan det komma sig att den militära organisationen tar sig friheten att ha synpunkter på vilket uppdrag den skulle kunna utföra i förhållande till tilldelade resurser? Jag väntar med spänning på att rikets politiker definierar landets "Försvarsgaranti" och trosvisst förkunnar att "vår beredskap är god".

Men finns det grundad anledning för våra politiker att vara så rörande överens om att "höja skatten inte löser sjukvårdens problem"? Finns det grundad anledning att ständigt misstänkliggöra sjukvården i allmänhet för bristande effektivitet?

Kanske tål debatten lite grundade fakta? Fakta om svensk sjukvård återfinns i en publikation från landstingens paraplyorganisation "SKL" från 2005 med titeln "Svensk sjukvård i internationell belysning".

I publikationen finns sammanfattningen "Jämförelserna visar att svensk sjukvård presterar mycket väl jämfört med vården i andra länder. Det gäller såväl tillgång till vård som kvalitet, resultat och effekter. Att de goda resultaten åstadkommes med endast genomsnittliga kostnader betyder att den samlade effektiviteten i det svenska hälso- och sjukvårdssystemet är god - jämförd med andra länder."

Av effektmåtten når Sverige ofta högt upp på bästalistan. Några exempel; fem års överlevnad efter bröstcancer - 80 procent (plats2), antalet höftledsoperationer per 100000 invånare - 190 (plats 4), antalet operationer för gråstarr per 100000 invånare - strax över 800 (plats 2).

När det gäller materiella resurser är det slående hur slakten på de svenska akutsjukhusen slagit igenom redan i data från 2002; lägst antal har Finland, 2,2 vårdplatser per 1000 invånare, sedan följer Sverige med 2,3 platser. Som ett resultat av detta tillhör också medelvårdtiden inom akutsjukvården i Sverige de lägsta i Europa (strax över fyra dygn). Svensk sjukvård hade alltså inget att skämmas över utifrån data samlade från åren kring sekelskiftet. Hur har utvecklingen inom svensk sjukvård sett ut sedan dess? Har den präglats av en stolthet över vad vi presterar, en stolthet ur vilken ett fortsatt engagemang för ytterligare förbättringar kan få sin växtkraft?

Istället för besinning utifrån fakta präglas sjukvårdsdebatten i Sverige av envisa angrepp på sjukvårdens bristande effektivitet och återkommande repriser på den enda lösning som politiker ser: nedläggning av mindre enheter eller sjukhus kopplat till en övertro på stordriftens fördelar.

Förhoppningsvis kan det i framtiden skapas en stark politisk strömning med partier som på allvar är beredda att ifrågasätta sina traditionella roller och skapa nya förutsättningar för sjukvården. Politikerna må bestämma hur mycket resurser som sjukvården ska tilldelas men de ska inte diktera villkoren för dem som är beredda att ta på sig uppdraget att sköta sjukvården.

Hur detta uppdrag ska se ut och vilka resurser som krävs bör fastställas i regelrätta förhandlingar mellan två oberoende parter som kan ingå juridiskt bindande avtal.

Att Landstinget Västmanland inte klarar vårdgarantin har sin största förklaring i bristande resurser och brist på prioriteringar - efter de stora förändringarna 2003-2004 uppvisar mycket få verksamheter i landstinget bristande effektivitet vid nationella jämförelser.

Lennart Edmark

Verksamhetschef, operationskliniken Västmanland

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons