Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi har svikit de ­afghanska kvinnorna

Utrikes
Nato uppgav som skäl till anfallet mot Afghanistan fördrivning av Mulla Omar och hans talibaner och befrielse av kvinnorna från slaveriet under burkan. Hur har kvinnornas situation blivit? frågar Abdel Zgaia, Västerås.

Annons

För ett par år sedan kom det ut en FN-rapport som talade om krig. Rapporten var sammanställd av ett antal professorer i historia, geografi, arkeologi, antropologi och etnografi. Deras slutsatser var att mänskligheten under fem tusen år fört fjorton tusen krig med över tusen miljoner offer och att offren till 90 procent var civila.

Kriget i Afghanistan skiljer sig inte från andra. Ett krig börjar alltid med att en ledare i ett land ger order om det och i detta fall var det tandemet Bush och Blair. När ett krig har hållit på ett tag börjar generalerna ropa efter fler soldater. Nato uppgav som skäl till anfallet mot Afghanistan fördrivning av Mulla Omar och hans talibaner och befrielse av kvinnorna från slaveriet under burkan.

Nu har det gått fem år sedan detta krig började. Hur har kvinnornas situation blivit?

För att ge en bild av vad som försiggår i landet återger jag vad tre afghanska kvinnor berättar om sin vardag. De heter Charzad Balouch, 34 år, Reza Gol, 41år och Salima Charfi 19 år.

I veckor har de dagligen protesterat hos ministrar och presidenten. Klädda i moderna plagg och lätt sminkade ställer de upp framför tv-kamerorna, under beskydd av Natos soldater, för att berätta om de bedrövelser som deras medsystrar får stå ut med.

De ber inte om det omöjliga. De bara ställer frågor till makthavarna. Från afghanska män väntar de sig ingenting annat än hot om hängning när Nato drar sig tillbaka. De tre kvinnorna är normalt bosatta i staden Musa Qala i södra provinsen Helmand.

"Jag kan inte förstå anledningen till att den afghanska staten och Nato har överlämnat vår stad Musa Qala till de vitskäggiga männen…" säger Charzad, ler och förklarar "de vitskäggiga männen är de förra talibanerna, ränderna går inte ur. Så fort de fick kontroll har de separerat flickor från pojkar, förvandlat skolorna som västländerna har byggt till koranskolor. För oss kvinnor har situationen blivit värre än under de första talibanerna. Förut var vi kanske lika värdefulla som ett glas vatten som man kan dricka ur, kasta bort eller slå sönder. Men nu riskerar vi döden varje stund. Att en kvinna misshandlas till döds har blivit en betydelselös händelse, inte ens polisen som är till vårt beskydd tar notis om det…".

"Det är värre än så!" utropar de 50-tal kvinnor och ett par hundra män som följde med de tre modiga afghanskorna från Musa Qala till Kaboul.

Salima Charfi tar vid och frågar högt de journalister som följer deras kamp "Det här är Kabul, vår huvudstad, kan ni se en enda kvinna som inte bär på en burka?" Ingen säger någonting. Hon fortsätter "Talibanerna har förfinat sin tortyr. En kvinna som tar ett arbete blir skjuten med eller utan burka. Om hon visar minsta missnöje dränks hennes ansikte i kokande vatten, naglar och ögonen dras ur…"

Reza Gol, en vacker och mogen kvinna som talar flytande engelska tar över och avslutar: "Hittills har vi från vår president bara fått tomma ord men om Nato vill dra sig ur är jag rädd att det inte längre är fråga om dagar innan talibanerna tar över helt."

Det är lätt att vara efterklok men om västvärlden satsat resurser på att bygga skolor i varje stad och by och hade tillsatt en annan statschef än Hamid Karzai, en genomkorrupt man, skulle situationen har varit hoppfullare för kvinnorna.

Abdel Zgaia

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons