Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wikileaks - mörkläggningens fiende

Annons
Censurerad. Under kriget hade en Londonkorrespondent telegraferat att den osympatiske fähunden Churchill ska hålla ett tal i Bristol den 20 mars, något som ögonblickligen ströks av brittiska censuren. Alltså inte omdömet om Churchill - utan datum och plats.

”Det återstår att se huruvida hr Krusjtjev såväl inåt som utåt bitit sig i tummen.” ”President de Gaulle bjöd på champagne på vilken jag, liksom han, smuttade.” Vi unga UD-tjänstemän sparade gärna på citat ur ambassadrapporter eller skrev egna: ”Enligt förljudanden från ambassaden närstående källor ha kanonliknande föremål kunnat iakttagas i huvudstaden men bekräftelse har icke stått att finna enär...etc”.

Vad Wikileaks avslöjat är att det skrivits många klantiga diplomatrapporter som hemligstämplats av samma skäl som när släktforskare kräver 10 000 kronor för att ta reda på ens förfäder men 100 000 för att tiga med det. Själv har jag pläderat för en graderad hemligstämpling så att man värderar texten innan man rutinmässigt drämmer dit en röd stämpel.

Dock har det invänts att riksdagsmän aldrig läser diplomatiska rapporter med mindre de är hemligstämplade, vilket får dem att känna sig märkvärdiga. Under kriget hade en Londonkorrespondent telegraferat att den osympatiske fähunden Churchill ska hålla ett tal i Bristol den 20 mars, något som ögonblickligen ströks av brittiska censuren. Ja, det vill säga osympatisk och fähund fick stå kvar men inte uppgiften om tid och plats.

Det har alltid funnits material som bör hemlighållas, när det gäller att skydda människors integritet, affärshemligheter och så vidare. Man får aldrig misskreditera en sagesman genom att nämna hans namn ty då sinar källan. Förr gjorde man alltid en boskillnad mellan rapporter och depescher: I de senare var det ambassadören själv som framförde sin bedömning som han fick stå för. Detta hindrar inte att ett klokt urval av andras bedömningar kan vara nyttiga, särskilt i länder med restriktiva eller känsliga styresmän. Från Saudiarabien brukade jag sända svenska affärsmän newsletters i vilka jag tog med kritiska bedömningar men kunde skylla på att jag bara citerat Financial Times.

Att elektroniken blivit ett nytt vapen för bland andra spioner är ju inte precis någon nyhet och det hände ibland att vår Moskvaambassadör flög till Stockholm för att muntligt anförtro utrikesledningen en känslig uppgift. Det fanns på sin tid en tjänsteman på UD som varje tisdag gick in till kabinettssekreteraren med chiffertelegram, vilkas kod knäckts, med följd att UD-män vred sig som maskar därför att utländska sändebud feltolkat vad de sagt. Man kunde ju inte rätta dem eftersom de då begrep att koden knäckts utan fick hitta på någon förevändning att rätta till det.

Jag har just läst Bob Woodwards bok om Usamas krig och blivit skrämd av den amerikanska beslutsprocessen, där politiker och militära chefer bara talar med varandra medan de troligen skulle få andra synpunkter om de satte sig inkognito på en mäss. Ofta har jag sett hur delegationer kommit utflängande för avtal eller ”fact-finding” men aldrig rest utanför huvudstaden annat än med guide och eskort, på samma sätt som grupp-turister till Egypten visas badstränder och sfinxer men inte politiska oppositionsmän.

Den bästa hjälp vi kunde ge afghanerna vore förmodligen att ta hem trupp och ge pengarna till Afghanistankommittén. Kanske skulle man få instämmanden från general McChrystal som fick sparken därför att han till Rolling Stone sagt något annat än vad Pentagon ville höra. Viktigast är inte att berätta vad folk hemma vill höra utan vad de bör få reda på, men att spotta i motvind kan vara menligt för karriären eftersom ytterst få diplomater vill förflyttas från Paris till Maputo. En annan stor fara ligger i att kringresande svenskar kräver att få lyssna till ministrar och andra högdjur som mest kläcker plattityder.

Det brukar vara meningslöst att med sekreterare och anteckningsblock stega upp till höga tjänstemän och fråga vad de tror om läget. I Pakistan bodde jag granne med indiske ambassadören och när vi gick promenader tillsammans märkte jag ofta att han korrekt förutsett händelser. När jag frågade hur han bar sig åt sade han stillsamt att ”det hjälper om man vet hur dom tänker. En indier vet hur en pakistanare tänker medan européer – och, än värre, amerikaner – tror att alla utlänningar tänker som vi.”

Internet har gjort materialet svåröverskådligt och resandet till rutin. Visst var det bättre förr: När jag kom in på UD 1951 existerade inte fotokopiering så varje rapport måste skrivas om på stencil innan den skickades runt. Man satte ogärna någon så kallad skrivdam på att kopiera rapporter på mer än tre sidor och därför fick man väga varje ord på guldvåg medan man i dag vräker in hekatomber av texter som få läser och som bygger på officiellt snömos.

Underlag för egna bedömningar får man ofta bäst ute i landsorten, på samma sätt som en professor i Lahore kan ge en mer insiktsfull uttolkning av Koranen än den man får om man frågar påven.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons