Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Försök se hela patienten – och prata med varandra!

Annons

Jag vill inte klaga. Vården i Sverige är bra. Många genomgår operationer varje dag, många besöker en läkare och får en diagnos, många får hjälp med sin psykiska sjukdom, många föder barn, många överlever, många lever, många kommer igenom.

Men, jag är ändå arg på vården. Jag är arg på hur den inte ser helheten hos den enskilda individen.

Samordningen borde vara självklar. Som vid ett löpande band på en fabrik. En fixar höger skruv, en annan fixar vänster skruv. Är det inte så?

Det verkar inte vara som på löpande band. Snarare parallella löpband. En fixar på sitt håll och en annan på sitt och mitt emellan står patienten, kanske med en obotlig sjukdom, kanske med ihärdig kronisk smärta, kanske med självmordstankar, kanske med en kropp som sakta blir allt svagare. Patienten står där och väntar medan vården lunkar på. På var sitt löpband.Hoppa av en stund. Sätt er och stretcha tillsammans. Ta patienten med. Samtala. Låt det ta tid, det kommer att spara tid.

Jag är så arg på er som inte pratar med varandra. Som inte ser patientens helhet. Som väntar ut patienten tills den är i tusen bitar. Vem sopar då upp? Psykiatrin på sitt håll. Primärvården på sitt. Specialisterna på sitt… Hur blir dessa högar någonsin en igen? Och hur är det tänkt att en patient ska orka?

Jag är själv inte sjuk. Det är min vän som är det. Jag har följt hen ett tag nu och jag blir så arg. Hen är så duktig.

Gråmes

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons