Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ge oss rätten till ett värdigare slut på livet

Annons

Om vi – hypotetiska tanke – skulle försättas i situationen att endast få skriva en allra sista insändare i ett angeläget ärende, så skulle jag för min del välja att ta upp frågan ”Varför skall en människa tvingas bli behandlad sämre än en hund?”.

För en tid sedan (VLT 6/2) kunde vi läsa Susanne Fredlunds vackra ord om sin trogne vän, schäfern Rino, som på gamla dar blev så dålig att veterinären ansåg att ”det bästa var att låta honom få somna in med flaggan i topp”.

Sedan berättar Susanne att ”vi satt på golvet runt honom... när han lade sitt vackra huvud i mitt knä, slickade min hand, suckade och somnade in”.

Mot bakgrund av detta fina livsavsked av en älskad hund, ställer jag nu frågan: När skall det ges möjlighet till en motsvarande, lika barmhärtig behandling av obotligt sjuka, pinade gamla människor?

Varför skall en människa tvingas bli behandlad sämre än en hund?

Jag blir upprörd och bedrövad varje gång jag ser gamla människor som tydligen måste ”vårdas ihjäl” ända fram till det oundvikliga slutet – ofta under åratals plågsamt och ångestfyllt lidande, i slutskedet ej sällan i ett utmärglat tillstånd utlagda i en korridor ”till allmänt beskådande” på grund av platsbrist.

Stackars människor –vilken skrämmande, förnedrande och ovärdig död!

Tänk om vi i stället, obotligt sjuka men med vårt förstånd i behåll, gavs möjligheten att välja ett barmhärtigare och värdigare livsslut, när ingen återvändo längre finns, utan endast ett ”eländes elände” återstår.

Tänk att då, behagfulla tanke, på min egen önskan kunna få tillgång till ett för ändamålet helgat rum, där man kan få ta ett sista farväl av sina allra käraste, för att därefter stilla få somna in och lämna denna världen, befriad med läkares eller lämpliga tabletters hjälp.

I barmhärtighetens namn och med Guds välsignelse måste en sådan människovärdig dödshjälp kunna få stå oss till buds, när vi behöver och själva ber därom.

Jag har redan upplevt denna gudomliga visions scenario! Mer kan jag inte säga förrän gällande lag har ändrats.

Självfallet måste så ske, ju förr desto bättre, en välsignad dag.

Då frigöres under hand även omfattande resurser till avhjälpande av rådande kapacitetsbrister inom sjukvården.

Jag vänder mig i detta sammanhang även emot att läkare som av humanitära skäl har förbarmat sig över en döende människas lidande i massmedia genast hängs ut som mördare.

Vilken omänsklig och avskyvärd livssyn ger inte denna mentalitet uttryck för!

Och varför skall det hemska ordet självmord få leva kvar, när det i alla av mig kända fall har handlat om ett beundransvärt mod – inte mord!

Vad det då har varit frågan om är ju i själva verket egen dödshjälp!

Låt mig avslutningsvis i all ödmjukhet få sammanfatta denna insändare med en nyskriven liten Lyckis, att komplettera mina cirka 10000 tidigare skrivna:

”Lycklig den som får i tid

nöjd med livet dö i frid!”

Av åldersskäl drar jag mig härmed tillbaka från fortsatt insändarskrivande.

Så tack för mig – lev väl – och ha det bra!

Bo Ljungqvist

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons