Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Han tittade på mig, i ögonen länge, upp och ner över kroppen"

Annons

Skribenten vill inte behöva känna sig rädd när hon går ute på egen hand.

Idag på förmiddagen skulle jag gå en promenad i skogen. Jag tänkte ta Rönnbyspåret och passa på att motionera ordentligt. Jag älskar att gå i skogen, få frisk luft och njuta av dofterna. Dock vet jag med mig att när jag går ensam i skogen tittar jag mig alltid över axeln och runt omkring för att säkerställa att ingen följer efter mig på ett felaktigt sätt. Att ha musik i öronen är inte att tänka på. Därför tog jag idag med mig min grannes hund, en stor och fin terv, påminner om schäfer.

Vi hade gått nästan hela femman när vi möter en lång man klädd i vanliga kläder, inga motionskläder vilket är det vanligaste i ett motionsspår. Han var förmodligen över 50, gick sakta mot mig. Han tittade på mig, i ögonen länge, upp och ner över kroppen. Han tittade på min hund, tittade tillbaka på mig. Vi gick förbi varandra och jag fick hålla mig för att inte börja springa. Mina tankar rusade och jag fick panik av bara tanken på vad som kunde ha hänt om jag inte hade haft hund med mig.

Resten av promenaden gick jag precis som jag brukar om jag går själv; tittade mig över axeln, rädd att han följde efter mig. Samtidigt hade jag skuldkänslor för att jag tänkte så om en man som kanske helt enkelt var ute och strosade i skogen.

Jag vill inte behöva tänka och känna så här. Jag vill kunna gå ut i skogen när helst jag känner för det utan att behöva låna en hund för att känna mig hyfsat trygg eller ta med min sambo. Vad gör vi åt detta? Ligger problemet enbart hos mig som kvinna? Det här gör mig ledsen.

Helena

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons