Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Iakttagelser på en psykavdelning

Annons

Efter en veckas vistelse på psykiatrisk avdelning 95 på Centrallasarettet i Västerås har många frågetecken etsat sig fast i den hjärna jag då inte visste fanns.

Många frågetecken har jag rätat ut, men jag tycker fortfarande det är konstigt och förfärligt

– att de två läkarna knutna till avdelningen inte kan prata en svenska som patienterna förstår (de bryter på norska och ryska)

– att personalen ”inte har tid” att i två minuter sitta

hos patienter för att prata

– att patienten inte får deltaga i sin egen behandlingsplan

– att personalen gång på gång ger löften som sedan inte infrias

– att man använder engångsplastmuggar i obegränsad mängd – något som bidrar till miljöförstöring

Jag har också gjort en del positiva iakttagelser:

– att maten är god och vällagad med tanke på mängden portioner som görs

– att somliga i personalen har den rätta empatin för att arbeta med människor

– att patienter i samma svåra situation som jag själv kan hjälpa och stötta.

Stort tack till er!

Personalgruppen på en sjukvårdsavdelning, somatisk såväl som psykiatrisk, är hierarkiskt uppbyggd; undersköterskan hänvisar till sjuksköterskan som i sin tur hänvisar till läkaren.

I sämsta fall får man aldrig uttrycka det man hade på hjärtat, då läkarexpeditionen är hermetiskt stängd och lampan med sitt ilsket röda sken talar om att ”här ges inte tillträde”.

Det verkar finnas minimalt med kommunikation mellan personalkategorierna, något som bringar oreda.

Så småningom lär man sig vem man kan fråga om vad.

Alltför många i personalen har valt fel arbete. De är inte i stånd till medkänsla, något som är ovärderligt bland psykiskt trasiga människor.

Den ovan nämnda kategorin borde istället arbeta med döda ting, såsom skruvar och muttrar.

Ulla Blomquist

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons