Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Resursslöseri och rysk roulette i vården

Annons

Då jag har ett – förvisso självpåtaget – ansvar för en nära anhörig som inte vet sitt eget bästa, har jag fått lov att ta reda på en massa saker som egentligen inte intresserar mig det minsta.

Men jag har gjort det i ett försök att få till stånd en bättre lösning för hans del.

Trots att jag inte har den minsta gnutta energi kvar. Och trots att det bidrar till att jag brister i gråt på de mest olämpliga ställen.

I alla fall, här kommer ett utdrag ur Socialtjänstlagen, den del som avhandlar kommunens ansvar:

”2 § Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.”

En av dem som har till yrke att följa denna lag påstod att min anhöriga inte uppfyllde kriterierna för ett korttidsboende och kanske inte ens ett särkilt boende.

Dagen innan hade jag talat med Socialstyrelsen där man sa att man inte kan neka någon särskilt boende.

Speciellt inte någon som då och då anlägger små mordbränder i sin säng till följd av sängrökning, blir stoppad av polisen för motorvägspromenader, mister mer och mer av sin fot för att han inte förmår sköta sin diabetesmedicinering, traskar runt i sin bostad med en blodig fotstump och inte längre vet hur man lagar mat, äter psykmediciner som smågodis, inte kan sköta sin ekonomi och liftar runt i halva Västmanland när han inte irrar runt och blir sittande i ett dike tills polisen ringer mig.

Uppfyller inte kriterierna!

När jag så fortsätter läsa i Socialtjänstlagen blossar mina kinder – av ilska.

”6 § Kommunen får även träffa överenskommelse med landstinget, Försäkringskassan och arbetsförmedlingen om att, inom ramen för socialtjänstens uppgifter, samverka i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser.”

Det känns nästan overkligt att läsa, nästan som en skönsaga.

För det är en utopi.

Medan vi på vårt håll genomlever en bisarr saga av Bröderna Grimm, där kommunen och landstinget går lös som den elaka häxan, skönjer mitt öga intet annat än slöseri med resurser.

Men jag ödmjukar mig ändå inför resursslösande tjänstemän och sjukhuspersonal och förlåter dem deras tillkortakommanden och oförmåga att tolka texter.

Jag inser att de, precis som den elaka häxan, har en plan.

Nej, de ska inte göda oss och äta upp oss.

Men de tror att de gör en besparing.

Och självklart sparar de in en liten, liten slant just den dagen de skickar hem färdigbehandlade patienter från lasarettet – och i dialog med kommunen går ju allt i enlighet med regelboken.

Men då har man minsann glömt att den amputerade är tillbaka bara någon dag senare för att få den infekterade foten kapad lite till.

De har glömt bort att han inte kan sköta om sig själv i hemmet och att han snart är tillbaka igen.

Man måste ju förlåta dem att de trots vetskapen om rådande kaos inte kallar till vårdplanering med samordnad dialog mellan alla berörda – anhöriga, sjukvårdspersonal, hemhjälp och kommun.

Men – de spelar rysk roulette med människors fötter och slösar med våra skattepengar.

Kicki Säteri

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons