Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjuka övergrepp mot oss kvinnor

Annons
Skribenten berättar om sina erfarenheter av övergrepp från manliga kollegor.

I juni 2014 började jag, efter en lång tid av arbetslöshet, på mitt nya lagerjobb i Västerås. Jag föreställde mig sköna kollegor, bra arbetstider och framför allt bra lön! Glad och förväntansfull cyklade jag dit min första dag, och intrycket av jobbet var slitsamt, men positivt. Så var det de första månaderna, men efter en tid blev jag mer van vid arbetet, och stämningen med kollegorna blev mer avslappnad.

Jag gillade (nästan) alla mina kollegor. Till och med de som var mycket äldre än jag själv, då 21 år, kunde jag prata avslappnat med om det mesta. Det blev snart dags för den årliga personalfesten, och vi alla, både kollegor och chefer, skulle ses ute på stan för fest. Det var där det började. Helt plötsligt hade kollegan jag tagit en kaffe med på rasten två dagar tidigare sin hand i ett hårt grepp mellan mina ben, och när jag, rädd och chockad i panik skriker ”men vad gör du?!”, så får jag till svar, viskandes i mitt öra ”vad menar du? Jag har ju märkt at det är något mellan oss på jobbet, hur vi ser på varandra. Vi har ju en kemi.” Jag förstod ingenting.

Jag började ifrågasätta mig själv och min roll på jobbet: vad har jag sagt? Vad har jag gjort? Har jag bjudit in någon till att ta sig den här friheten att försöka stoppa sin hand hårt mellan mina ben, på en nattklubb i centrala Västerås? Inte en chans. Och det slutar givetvis inte där. Jag måste förklara och säga förlåt för att HAN, gubben som är äldre än min pappa, som har en son i min ålder, missuppfattat signalerna jag gett honom på jobbet, när jag bett om hjälp, när vi tagit en kaffe på rasten, och när jag sagt ”hej!” på morgonen. JAG bad om ursäkt till HONOM, och JAG skulle ha överseende att HAN hade druckit alkohol och ”ibland kan jag inte rå för vad jag gör på fyllan”, följt av ett försök till att ge mig en kyss, vilket misslyckades som tur är.

Det här är ett scenario av så otroligt många jag och mina andra kvinnliga kollegor fick stå ut med från flera av våra manliga kollegor. Inte bara på personalfester, utan på arbetsplatsen också, där man, oavsett kön, ålder, etnicitet, religion och läggning, alltid ska känna sig trygg. Det var allt från förslag till att närvara vid trekanter med män och deras fruar, till att man skulle betala i natura när man tackade för hjälpen man fått, till överraskande kramar bakifrån när man inte märkte och få könet tryckt emot sig när man stod och utförde sitt arbete, till att bli neddragen i knän, kallad hora, fitta och äckel när man sa ifrån. Cheferna gjorde ingenting.

När jag delat med mig av dessa erfarenheter kan folk (läs: chefer igen) inte tro att det är sant. Alltså de tror inte på det. Man hittar på, för hur är det möjligt att gifta män med barn i både ung och vuxen ålder skulle bete sig så? På jobbet dessutom? Det är ju helt sjukt! Vet ni vad? Ja det är så sjukt att det inte finns ord att förklara det. Och jo, det hände verkligen, och händer fortfarande varje dag på lager- och industrijobb runt om i det här landet. I alla städer, alla orter, till och med i de minsta byarna på de allra minsta verksamheter. Och att jag sen, den där festnatten, 21 år ung och rädd, ska behöva be om ursäkt för att jag, på jobbet under arbetstid, alltså bjudit in den här gamla mannen till att utsätta mig och mina kollegor för det här. Är det inte det som är så otroligt sjukt när jag trots rädsla väljer att dela med mig? Jag skulle aldrig ge någon tillåtelse eller inbjudan att utsätta mig för det här.

Jag jobbar inte kvar på lagret idag, där allt det här började och hände, och inte den ena mannen jag nämnde ovan heller; en konsekvens av att jag en dag tog modet till mig att berätta det här. Jag vet dock att jag inte gjort det, om det inte vore för att jag en dag fick ett samtal där en före detta kollega berättade för mig att han fortsatt mot en ännu yngre tjej på jobbet. Jag fick nog, jag hade inget val. Jag kanske kommer vara sådär rädd igen, men jag tänker aldrig mer hålla tyst, och låta mig bli ifrågasatt och dumförklarad. Aldrig igen! För alla tjejer på alla lager och industrier. Män ska inte få driva iväg oss från våra arbetsplatser mer, det är vi som ska driva iväg dem! De hör inte hemma där.

Anonym

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons