Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför denna passivitet av polisen?

Annons

När min hustru Ingegerd Hedman var rektor på Rudbeckianska i Västerås utvecklades ett samarbete med lokalpolisen innebärande att någon uniformerad kom till skolan och under lektionstid och med sin auktoritet underströk skolpersonalens eget arbete med att informera och undervisa och ge eleverna en kristallklar uppfattning om rätt och fel, tillåtet och inte tillåtet. Ibland på förekommen anledning men ibland bara som ett inslag i gängse undervisning. Det var då det.

Hammarskolan i Surahammar har haft upprepade brandincidenter. Rektor Johanna Dahlin har polisanmält varje händelse, samtidigt som hon och övrig personal utan att tröttna fortsatt att prata med eleverna och med föräldrarna muntligen och i brev hem.Reaktionen från polisen har varit nollställd och ärendena har lagts ned ett efter ett. Inget brott som kunde gå till åtal och fällande dom har begåtts, och då kan polisen inget göra, menar man.

Att incidenterna skulle utgöra försök till mordbrand har man ingen förståelse för, skadorna har ju varit alldeles för små. Med litet skruvad tolkning skulle man kunna förstå detta, som att polisen bara går och väntar på att bränderna skall ta sig ordentligt. Först då skulle man kunna ingripa.

Skolchefen har i brev till åklagarmyndigheten krävt ett större engagemang från polisen. Vad det kan resultera i återstår väl att se.

Är det den famösa omorganisationen hos polisen, som ligger bakom detta oengagerade ställningstagande, eller finns det andra sätt att förklara passiviteten. Allt vackert tal i olika sammanhang om att förebygga, att arbeta proaktivt i stället för reaktivt, vad hände med det?

Ulf Hedman

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons