Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allt började i New York sommaren 1969.

Pride firas i över 140 städer och innebär både fest och politik. Den svenska hbt-rörelsen kan gräva ner stridsyxan. För oss handlar Pride om att uppmärksamma problem och hitta en väg framåt.

Annons
Paradprotester. För en dryg vecka sedan genomfördes Europride i Warsawa. Där finns en katolsk antirörelse som protesterade mot festivalen. foto: scanpix

Pridefestivalen i Stockholm är den svenska hbt-kulturens julafton. I stället för Jesus födelse firar vi den moderna gayrörelsens tillblivelse.

Allt började i New York sommaren 1969. Då genomförde polisen en razzia mot gaybaren Stonewall Inn. Men gästerna protesterade mot pådraget och kravaller utbröt. Det var den första gången gayrörelsen organiserade sig, slog tillbaka och sa ifrån.

När Stockholm i går smygstartade årets omgång av Pride vaggade regnbågsflagg-orna stolt i vinden som ett bevis på hur långt vi har kommit. Razzior mot gaybarer känns avlägsna och vi har en diskrimineringslag som ska skydda personer med icke heterosexuell läggning och/eller könsöverskridande identitet. Sedan en tid tillbaka får homosexuella också gifta sig och adoptera barn.

Men framgången har blivit ett problem för den svenska hbt-rörelsen. Det finns inte längre någon central fråga att samlas runt. Rörelsen har inte heller någon självklar motståndare, utom möjligtvis Kristdemokraterna som i sammanhanget inte ter sig särskilt skräckinjagande. De flesta svenskar verkar tvärtom vara positivt eller neutralt inställda till homo-, bi och transsexualitet.

Detta verkar ha fått en grupp inom hbt-rörelsen att inleda en kamp mot hetero-normen. Något som tydligt syntes i skribenten Elin Grelssons debattartikel i Svenska Dagbladet i går. Där uppmanade hon hbt-rörelsen att våga utmana heteronormen.

Samtidigt som hennes åsikter är väl-grundande är det synd att hon, med flera, ser heteronormen som något som ska bekämpas. Normer uppstår eftersom vi är intelligenta nog att dra slutsatser utifrån våra erfarenheter och oss själva. Därför kommer det finnas en ”heteronorm” så länge som den stora majoriteten av befolkningen är heterosexuell. Det kan varken Grelsson eller någon annan förändra.

I stället borde vi i den meningen accept-era heteronormen och koncentrera oss på konsekvenserna av den samma. Till exempel måste vi öka kunskaperna och med-vetenheten och integrera ett hbt-perspektiv i fler politiska frågor.

Stockholms Pridefestival är ett bra forum för att belysa orättvisor och fördomar. I år ska Migrationsverket medverka och diskutera hur hbt-personer som riskerar att bli förföljda kan få asyl. Bland annat tar man upp en utredning som visat att anställda på Migrationsverket kan göra felaktiga bedömningar eftersom de inte har tillräcklig kunskap om hbt och om hur exempelvis homosexualitet definieras i olika länder.

Diskrimineringen av hbt-personer i vården är en annan fråga som uppmärksammas i samband med Pride. Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna underströk i en debattartikel i Dagens Nyheter att hbt-personer har ett större vårdbehov och att det därför är viktigt att de får ett bra bemötande och inte avstår från att söka den vård de behöver.

Pride firas till minnet av den där kvällen på Stonewall Inn. Men i den moderna hbt-politiken behövs inga kravaller. Nu handlar det om att gemensamt ta tag i de problem som finns.

Mer läsning

Annons