Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Än har Håkan Juholt inte sagt mycket om vad han vill göra med partiet och politiken. I dag kan han ge besked.

Mona Sahlin fick inte utrymme och fick driva en politik hon inte trodde på. Vi får se om Håkan Juholt har bättre förutsättningar att leda och hålla ihop Socialdemokraterna.

Annons
Vaktombyte. Avgående partiledaren Mona Sahlin och tillträdande Håkan Juholt bredvid varandra på Socialdemokraternas extrakongress. foto: scanpix

Så har då Håkan Juholt efterträtt Mona Sahlin som partiledare för Socialdemokraterna. För partiet måste det vara en lättnad att den slutna och långdragna partiledarprocessen äntligen är över.

Nu är det inte första gången Socialdemokraterna har haft det besvärligt med partiledarvalen. Både Per-Albin Hansson och Olof Palme avled oväntat och partiet behövde då oförberett välja en ny ledare. När Ingvar Carlsson avgick fanns gott om tid, men Mona Sahlin var storfavorit till att bli ny partiledare. När sedan Tobleroneaffären lade krokben för henne blev det bråttom att hitta en annan kandidat. Göran Persson lät sig övertalas.

Mona Sahlin fick sin revansch genom att efterträda Göran Persson. Men hon fick frågan först sedan flera andra kandidater tackat nej och det i praktiken var givet att det skulle bli en kvinna. Skall man döma av hennes tal efter avgången fick Sahlin driva en politik hon inte trodde på. Det gällde både det rödgröna samarbetet och sakpolitik som fastighetsskatt.

Efter det svåra valnederlaget ville Mona Sahlin fortsätta och hoppades leda en förnyelse av Socialdemokraterna. Men hon tappade greppet över eftervalsdebatten, pressad av bland andra Håkan Juholt, och tvingades avgå.

Den här gången var Socialdemokraterna i opposition och hade gott om tid att välja efterträdare. Partiledarvalet hade kunnat vara ett sätt att locka nya medlemmar och diskutera framtida vägval. Det skulle ha krävt att medlemmarna fick vara med och rösta och att flera kandidater ställde upp och berättade vad de ville göra.

Men så blev det inte. Hemlighetsmakeri och strävan efter att hitta någon alla kunde enas bakom präglade arbetet. Valberedningen påminde snarare om kardinalerna som skall utse påve. När den ”röda röken” kom ur valberedningens skorsten var det den riktiga högoddsaren Håkan Juholt som föreslogs.

Flera starka kandidater tackade nej, som den eviga önskedrömmen Margot Wallström. Men även den av Sahlin sparkade Pär Nuder skulle ha haft goda chanser om han hade tackat ja. Leif Pagrotsky hade tunga nomineringar, men ville inte ställa upp. Ulrica Messing tackade nej, liksom förra gången. Thomas Östros nämndes som partiledare, men blockerades och får nu i stället lämna partiledningen. Några kandidater blockerades från höger eller vänster.

Det öppnade vägen för Juholt, som inte tvekade att tacka ja. Nu får han den svåra uppgiften att både staka ut en tydlig färdriktning och hålla ihop partiet för att återvinna regeringsmakten.

Socialdemokraterna har problem i flera länder. Väljarstödet har över tiden sjunkit i takt med att de traditionella arbetarna har blivit färre, väljarna rörligare och partierna fler. De svenska Socialdemokraterna inledde denna trendmässiga nedgång från en unikt starkt position. Alltsedan 1930-talet har de nästan alltid regerat och väljarstödet har legat på 35–50 procent.

Men i det senaste valet var de nere på 30 procent, jämförbart med många systerpartier. Sitter regeringen Reinfeldt perioden ut har Socialdemokraterna varit i opposition i åtta år, den längsta tiden sedan 1910-talet. Än har Håkan Juholt inte sagt mycket om vad han vill göra med partiet och politiken. I dag kan han ge besked i kongresstalet.

Mer läsning

Annons